Blogg

Måndag 2 mars
Jag har länge velat ha en Shiva

Jag har varit i Nepal och Indien i snart en hel månad. Det har varit fantastiska veckor. Det är klart att jag längtar hem och exakt om en vecka håller jag en Yin Yoga klass på Shala Hala i Hallavara. Jag ler när jag tänker på det. Här sitter jag nu i Kovalam i södra Indien och har det så varmt och skönt. Jag har kvar samma rum som när Fia var här, men jag har installerat det mer som ett arbetsrum. Jag läser och skriver när det är för varmt och när jag behöver återhämta mig mellan yogapassen. Just nu sveper den svala vinden in genom den öppna balkongdörren och jag hör hur hundarna vaknat till liv och slåss för sina revir. Jag hör den fantastiska landladyn Leeylas, röst där nere och det känns precis som hemma. När jag tänker på det är det någon märklig känsla som inte ska vara där. En känsla som gör ont för ”precis som hemma” finns inte mer. Hemma för mig är Hallavara, men Hallavara är Gottfrid och hans finns ju inte mer.

Precis som Sverige har nordisk mytologi så har Indien hinduisk mytologi. Sedan jag började min yogautbildning så har den hinduiska mytologin fascinerat mig enormt mycket. Nu är inte den hinduiska mytologin lika lättöverskådligt som den nordiska mytologin. För det första så är Hinduismens mytologi baserad på reinkarnation, vilket innebär att vissa Gudar är ren och skär reinkarnation av sig själva. Helt enkelt samma Gudar men med andra namn. Och vad jag har förstått så kan det vara tämligen så förvirrande även för den infödde indiern. För det andra så finns där många olika tolkningar och inriktningar inom Hinduismen. Det är nästan helt omöjligt att få ett tidsperspektiv och en övergripande förståelse för alla de historier som finns och tolkats. Där är många Gudar inom Hinduismen, som tilltalar mig och  Guden Shiva ”vilddjurens herre”, är en av dem som fångat mitt största intresse. Shiva står för mycket olika legender och krafter men där är speciellt en väldigt erkänd avbildning av honom som jag länge velat ha och det är  ”den dansade Shiva”. Under min tid i Nepal och Indien har jag pratat och frågat olika  människor, om Shiva och hans dans, och alla har nickat förstående och sagt ”Nataraj”. Det är det namn Shiva har tilldelats i denna legend som handlar om när Shivas dansar i ren och skär sorg när hans första älskade hustru Sati, dör.

”Enligt legenden var Shiva fylld av sorg till sin älskade, Sati. Han vandrade med hennes livlösa kropp över hela världen. Shivas tårar rullande ner för hans kinder, ingen visst hur man skulle trösta sin sörjande Herre. I sin sorg dansade han som alltid föregås i statyn av Nataraj. Hela skapelsen var fylld med sorg och gudarna bad Guden Vishnu att göra något innan hela världen drunknade i Shivas sorg. Vishnu följde Shiva och tar hans avskurna bitar av Sati kropp. När hela kroppen äntligen var borta, insåg Shiva att det inte fanns något mer i sina armar. Han drog sig tillbaka till sitt berg beständighet och gick in i djup Samadhi och vägrade att träffa någon”.

Denna sorgliga historia är inget unikt för Hinduismen. Det är en historia som upprepar sig dagligen ibland oss alla oberoende ursprung och mytologi. Vi har alla någon kär och nära vän som dör och lämnar stort tomrum efter sig och alla vill vi dansa en dans av djup sorg. Alla vill vi gå in i det där berget och sörja ihjäl oss. Idag är det exakt två månader sedan min lilla Gottfrid somnade in och jag kan inte i mitt liv föreställa mig hur ett liv i Hallavara kommer att vara utan Gottfrid. Jag fasar för att komma hem. ”Jag vill sitta kvar i den där grottan och vägra träffa någon”. Jag har haft en fantastisk semester och har njutit varje dag men inom mig har Shiva dansat och kommer att dansa ett bra tag till.

Men precis som alla legender så har även denna faktiskt ett lyckligt slut.
”Sati dog från Shiva för att pånyttföddas i Parvati, som blev, Shivas andra fru. Han älskade Parvati, så mycket så att han inrymt henne hälften av sin kropp för att aldrig behövas skiljas från henne”.

Jag hittade min fina dansade Shiva staty, Nataraj, i Katmandu och han ska stå och dansa på Shala Hala i Hallavara, som en symbol för min sorg och saknad till Gottfrid och kanske en dag så kommer Gottfrid tillbaka i en annan skepnad. För hur som helst så måste ju Shiva ha lämnat den där grottan i berget för han träffade ju trots allt en ny och älskad fru i, Parvati.

Lördag 31 januari
”Jag tänker inte ha klänningen som jag hade på Lars fest i somras. Den passar sig inte på en begravning” Jag hör hur jag pratar högt och bestämt med mig själv. Jag är på väg till din begravning och klänningen som jag tänkt ha på mig gick precis sönder och jag är övertygad om att du har ett finger med i spelet. Det är som om du sitter bredvid och säger ”ta den där klänningen som du hade på festen i somras”.  Jag var rätt lugn och stabil fram till att jag står med dragkedjan i handen och en trång klänning som jag varken får av eller på. När jag till slut med mer eller mindre våld, får den av mig, så provar jag igenom garderobens andra tänkbara klänningar. Men klänningen från Lars fest var inte ett alternativ. Det hade jag redan av olika anledningar bestämt för länge sen.

Jag minns samtalet när du sa vad du ville att jag skulle ha på mig på din begravning. Det var mindre än tre månader sedan, när vi skulle gå på Stures begravning. Jag kom ner till dig och var lite osäker om min klädsel var passande, eftersom jag inte kände Sture så väl, vilket du absolut tyckte att den var. Varav jag frågade om du tyckte jag skulle ha byxor på din begravning också. Men det tyckte du inte utan du sa att du tyckte att jag skulle ha samma klänning som jag hade haft på Lars fest, två månade tidigare. Först och främst blev jag förvånad för att du sa det så rakt och bestämt. Precis som om du hade gått och funderat på det. Sen blev jag förvånad eftersom du inte sagt någonting tidigare, om att du tyckt att jag var fin den där kvällen. Du var ju trots allt min bordskavaljer en hel kväll. Jag ler igen under tiden som jag klär på mig och minns en annan gång min klädsel var uppe på tal, det var på julafton, en och en halv vecka innan du lämnade oss. Jag kom ner till dig strax efter lunch,  och hade bara ett par vanliga byxor och en vanlig tröja på mig. Jag var med andra ord inte så uppklädd. Du tittade på mig och sa ”så brukar du inte se ut när du åker till Stockholm”. Jag ler stort när jag tänker på det för du slutade aldrig att förvånas. Jag skrattade åt dig och svarade ”nej, men där står jag inte heller och lagar Janssons frestelse”. Du nöjde dig med det svaret men  blev lite förnärmad när jag satte potatisskalaren i händerna på dig. Jag hade precis i det ögonblicket bestämt att vi skulle göra Jansson tillsammans. Vi hade så roligt i köket och jag tog bilder på dig och du sa att jag inte fick lägga ut någon bild på Facebook, för då skulle alla tro att du blivit en toffel.

Jag gör ett sista försök att krypa in i klänningen med dragkedjan uppdragen och lyckas till slut att få den på plats. Det kändes som om du hade gett med dig för jag hade slutat prata högt för mig själv. Det kändes som en av våra vanliga argumenteringar. Du sa ett och jag sa något annat. Jag upptäckte att jag kände mig avspänd denna gång när jag pratade med dig för fick jag ”rätt” ton utan att tänka på det. Sen du gick bort pratar jag med dig varje dag men det är en sorgsen röst fylld med saknad och nästan lite mesig, med det var inte så jag pratade med dig i vanliga fall. Vi hade roligt och vi ”slängde käft”. Det var en egenskap som jag bestämde mig för länge sedan att ha mot dig för att ”klara” av att vara med dig så mycket. Jag har ju trott att du skulle dö för länge sedan och jag har varit jätte ledsen och gråtit, vid flertal tillfälle när du levde, men jag visade aldrig det för dig. Jag sa alltid ”du är frisk” och faktiskt var du den mest levnadsglada och friska människa jag kände. Jag ler när jag är klar för jag var verkligen övertygad över att du hade ett finger med i det här med klänningen, och  jag är förvånad över att jag är så lugn i mitt sinne, men jag känner att min kropp har börjat skaka. Det är så sorgen visar sig, den sätter sig i kroppen och jag har börjat lära mig det nu. Jag tar kappan på mig och vinkar av Zingo och säger  ”jag ska bara gå och säga hej då till Gottfrid”.

Jag är i kyrkan en timme innan begravningen skulle börja. Jag sitter själv i kyrkan en stund och det var så jag trivdes bäst, att få ha dig för mig själv. Och denna gång var viktigare än någonsin. Det var massor av blommor vid din kista och mitt hjärta låg där framme som en gräddbakelse, ett hjärta gjort av bara vita rosor och endast med texten Laila & Zingo. Jag vägrar ta förväl av dig för jag saknar dig varje dag. Jag saknar dina samtal. Jag saknar att du ringer och säger att jag aldrig kommer ner även om jag varit där flera dagar i rad. Jag saknar att se tre (eller fler) missade samtal från dig och jag saknar att lyssna av telefonsvararen och höra ”de e Göken”.

När klockan slår 11 är kyrkan full  av folk och prästen höll ett jättefint tal om dig. Stundvis grät jag och stundvis skrattade jag för det var så precis. Det var så rätt så oerhört mycket du. Däremot pratade prästen väldigt mycket om ”han” och ”honom” det vill säga, Gud. Det var väl inte precis så mycket du. Jag minns när vi var i kyrkan senast du och jag, då vid Stures begravning, och jag lovade dig att vi skulle slippa gå fram och ta förväl. Jag önskar att jag sluppit gå fram nu också, jag ville inte ta förväl, men det vet jag att du hade velat. Inte ta förväl, men gå fram och denna gången var du ju med där framme. Så jag gick fram även om det tog emot. Det var hur mycket folk som helst på kaffet efteråt. Det är så skönt att träffa dina nära & kära. Jag kramade på dina syskon och din lilla mamma. Det är som att vara nära dig. Det är en del i sorgearbetet. Det var smörgåstårta och som din bror sa ”den var ju redan beställd”. Jag kom på mig själv att jag log när han sa det, för jag kunde se så mycket dig i både din bror och i det han sa. Det var mycket folk precis så som du ville ha det. Jag ler riktigt stort när Linda säger ”alla dessa hade aldrig fått plats på Gottfrids veranda”. Jag ler igen och inser att där är mycket som jag har att le åt, för det var ytterligare ett samtal vi haft, begravningskaffet på din veranda.

Måndag 26 januari
Jag hade precis kommit hem från två fantastiska veckor i Monaco, skapat massor av riktigt bra kontakter och jag var helt inställd på att flytta ner och börja jobba där, när jag stod och tittade in genom rutan. Lokalen var tom och det härligt svarta golvet kändes som ett spegelblankt hav och väggarna, trots sin matta färg, kändes som en soluppgång. När jag står där och tittar in i denna tomma lokal i höstmörkret, fylldes min kropp av en bubblande energi som kom i vågor och jag kände ”det här är min Yoga Studio”. Beslutet kom som från en relevant stilla plats inombords och inte som sista länken i en rad tankar, mer som från ingenstans. Det var denna mörka höstkväll som min Yoga Studio föddes.

Vägen dit, kan man säga nu i efterhand, var inte lika enkel. Men däremot kändes det väldigt enkelt för beslutet byggdes på den där känslan, en känsla som senare skulle stå klart för mig var, intuition. Jag fick ”krypa till korset” och några varv till, för att verkligen få hyreskontraktet från hyresvärden, jag fick vara tyst om beslutet, och inte berätta det för någon annan, för annars kan andra människors negativa energier och misstro, förstöra den bubblande energi som kommit till mig den där kvällen, och som fyllde mig med en nästan naiv kraft. Jag kände att allt bara föll på plats; jag hade inget kapital att köpa några yogamattor, så en yogaväninna lånade ut sina fina mattor och en annan sålde sina, något mindre bra, för en spottstyver, min yogautbildning föll på plats och jag kunde se allt i ett större perspektiv. Allt kändes så innerligt och självklart och jag hade kunnat flytta berg med den känslan.

I dagens samhälle drivs vi av egenskaper som vilja & disciplin och ibland kommer vi till en fas i vårt liv där viljan inte längre räcker som drivkraft. Jag kom från nästan två års arbetssökande, efter en fantastisk tid med en avklarad Master inom Strategi & Affärsutveckling och tre år med riktigt bra positioner, på Ikea IT. Trots att jag hade ett enormt driv i mitt arbetssökande för jag ville verkligen hitta ett nytt jobb, fick jag inte napp någonstans. Min självkänsla och självförtroende och min ekonomi, hade sett bättre ljus men med det sista drivet av vilja jag hade kvar, hade jag bestämt mig, helt övertygande om att jag skulle lyckas, för att försöka ett sista ryck, på sjön och inom lyxkryssar branschen. Men så kom den där höstkvällen när jag stod och tittade in genom fönstret i den tomma lokalen, och inget annat var viktigt än att öppna min yogastudio. Ett beslut som inte byggdes på marknadsundersökningar eller kapital utan på ren och skär Intuition. En röst som kom från hjärtat och det var så befriande.

Första sommaren efter jag hade öppnat min yogastudio, så lyssnade jag på sommarprataren, Björn Nathiko Lindblad, en ung finansvalp som lämnade allt för att bli Buddistisk skogsmunk i 16 år. Han la orden för vad jag kände den där höstkvällen åtta månader tidigare. Det var som han talade till mig. Så när jag höll mitt tvåårskalas på min fina Shala Hala, nu den 5 januri 2015, så refererade jag till allt Björn sa där i det där radioprogrammet och jag la till ett citat som passade väl in i sammanhanget, från den välkända fysikern Albert Einstein som ansåg att vår intuition, är en allt mer förbisedd förmåga som vi alla faktiskt har. Citatet löd: ”Förnuftet är en tjänare, intuitionen är en gåva, vår kultur har gjort tjänaren till en mästare och glömt gåvan”. Han dog 1955.

I dag skulle min Gottfrid fyllt 75 år och vi skulle firat i dagar tre. Av någon konstig anledning så mår jag bra i dag och en sådan här dag så förstår man hur  sorgen ”tynger” en och tar bort lite av ens livskraft. Men jag låter det vara så och tackar för allt gott Gottfrid och min relation, fört med sig.

Onsdag 21 januari
Kunden hinner inte mer än komma utanför dörren så kommer tårarna, dem bara sprutar ner från mina kinder och dem går inte att stoppa. Jag står och tittar på kunden som går ner för trappan och mot sin bil och inser att så här kommer det att vara. Helt oförberett kommer dem att komma. Lika mycket glädjetårar som sorgetårar. Kunden och jag pratade om roliga minnen och saker från förr, vilket jag älskar att göra och har ett enormt behov av att göra, men jag inser nu att jag inte kommer att kunna kontrollera den här sorgen. I går var en vanlig dag och jag kände inget tryck över bröstet. Jag vet att jag till och med tänkte ”men det här går ju bra” följt av ”jag har nog inbillat mig att jag skulle sakna dig så mycket” för annars hade inte tårarna slutat komma. Men om jag bara visste hur fel jag hade. Tårarna ville inte sluta komma. Jag grät hysteriskt och det krampade i magen när jag tittar på klockan och inser att nästa kund kommer om 10 minuter. Sminket var borta, huden kändes torr där under mina tårar och jag både såg och kände mig bedrövlig. Allt är en enda virrvarr och jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen.

Gottfrid, Gottfrid, Gud, vad jag saknar dig nu. Hade du varit här nu hade jag berättat varför lilla Julia ”bara” gick 20 min med Zingo sist och varför hon glömde att torka honom så att du fick göra det. Hade du varit här nu hade jag frågat dig om min pappa var kusin med Magnus morfar, för i så fall är Magnus och jag släkt. Hade du varit här nu hade jag sagt ”förlåt” för att jag inte kom ut till dig, när din svåger sågade ner trädet i min trädgård och vi sa att ”du gav mig solen”. Om du var här nu hade jag sagt att du ska ut och gå och komma inom salongen efter 10 för då kommer min, den där galna väninnan och ska göra sig fin i håret. Hon som kramade och pussade på dig så att du höll på att ramla av stolen. Du sa alltid med ett leende och med dina pluriga ögon, till mig ”Hon e inte klog” och i samma andetag hade du ”klagat” på att jag aldrig kramade dig på det sättet. Hade du varit här nu hade jag kramat på dig och inte sagt att du inte ”reder ut det” och jag hade inte sagt att ”jag kan väl inte springa runt och krama på dig dagarna i ända”. Hade du varit här nu hade kramat på dig och sagt ännu fler gånger än vad jag gjorde, att du aldrig fick dö Jag sa ofta till dig att du ska bli minst 85 och att du ska vara här i Hallavara med mig. Hade du varit här nu hade jag upprepat det jag brukade säga att om du varit 40 år yngre så hade jag gift mig med dig. Vilket du tyckte var alldeles för ungt för mig varav jag alltid tilla, får man önska ska man önska rejält. Hade du varit här nu så hade jag älskat att höra dig tjata om hur din födelsedag skulle planeras, hur många smörgåstårta du skulle ha. Hade du varit här nu hade jag sagt till dig att jag kommer och hämtar dig efter 13 så kör vi en runda efter jag jobbat klart på salongen. Hade du varit här nu hade du suttit i min stol på salongen och haft bråttom hem till sköterskorna, som skulle komma med lunch till dig. Hade du varit här nu hade du frågat hur många ”gilla” vi fått på Facebook efter vårt senaste inlägg. Hade du varit här nu hade jag tagit ytterligare en bild på dig och lagt ut på facebook. Hade du varit här nu hade jag satt igång datorn så att du kunde läsa allt jag skrivit för att få höra dig säga ”du e inte klog”. Men du är inte här nu. Du kommer inte heller att vara hemma på måndag på din födelsedag. Du kommer inte att vara här så att jag kan ge dig presenten som jag planerade att ger dig. Du kommer inte att vara här så att vi kan köra ut på våra små upptåg. Du kommer aldrig mer att vara här.

Tårarna vill inte sluta och jag ger upp försöket att torka bort dem. Jag reser mig upp och tar telefonen och slår siffrorna till begravningsbyrån och anmäler min närvaro den 28 januari. Jag har varit på väg att glömma det mitt i all sorg. Efteråt slår jag numret till blomsteraffären och beställer den finaste finaste blomman till dig. Jag hör min nästa kund komma upp för trappan och öppnar dörren och ser en gråtande Laila, som säger, ”det är ingen fara jag fick bara en enorm längtan efter Gottfrid”. Tårarna avtar men jag ser fortfarande bedrövlig ut. Jag ler över hur fantastiska kunder jag har. Hur stark jag står i min sorg. Samtalet fortsätter i temat att ta hand om de vi har i livet så att vi kan sörja rent och fint så att vi kan urskilja den verkliga sorgen för den kommer ingen undan. En gammal skolkamrat vars mamma gått bort nyligen, skrev så vackert på ett av mina inlägg ”sorgen är kärlekens pris” och ja, det är så det är. Tårarna och krampen kommer att komma när man minst anar det och det så sorgen är, kraftfull och anspråkslös. Jag är så enormt glad och tacksam för att jag hade min Gottfrid men jag ville så gärna haft honom många många år till.

Lördag 17 januari
Jag kommer ut i bilen och sätter i nyckeln i tändningslåset på min lilla röda Renault Clio och tittar samtidigt på klockan. Den digitala klockan visar femton noll noll. Skönt, då hinner jag hem i tid till Gottfrid……

Det är en sådan där dag då jag är ledig och, som jag brukade säga till Gottfrid, underhåller mitt privatliv. Vilket innebär att jag åker i väg till en annan ort för att yoga, gå på föreläsning, strosa omkring i butiker, suga in något nytt eller träffar någon av mina väninnor. Allt för att komma ihåg att vi är en liten del av något mycket större. Dessa dagar tyckte Gottfrid inte om alls. Han var alltid rädd att jag egentligen träffade någon av mina män, som han så vackert uttryckte det och i det, var han rädd för att jag skulle glömma honom. Han förstod aldrig det där med att jag behövde utrymme för det större som då inte hade med män att göra. Jag ler när jag skriver, känner och minns. Han förstod nog aldrig hur viktig han hade blivit för mig: han var som den pappa jag aldrig haft, en pappa som har förväntningar, åsikter och krav. Han blev den bästa vän jag aldrig haft, eller rättare sagt tillåtit mig att ha, han ville umgås med mig oberoende humör och vilken dag som och ju mer desto bättre.

Dagens yoga var fantastisk. Inte så fysiskt avancerad utan jag hade möjlighet att komma in i min andning och höll en jämn andning under hela passet, även i utandningen då jag pressade mig upp i en, på eget initiativ, huvudstående. Det är så närvarande, så renande och så fantastisk helande. I sorg är man inte närvarande, stundvis känns inte sorg heller helande och den är definitivt inte närvarande. Man hoppar mellan en känsla av förtvivlan i en saknad om saker man minns i det förflutna till att kasta sig rakt in i framtiden och insikten om att aldrig någonsin få uppleva det igen. De tvära kasten i dessa tidsperspektiv, är absolut jobbigast i sorgearbetet. Det är som om man hoppar rent fysiskt mellan sitt hjärta och sin abstrakta intellektuella sida, som en ständigt ologisk pågående konflikt. Då man befinner sig just här och nu och bara ger upp och inte gräver varken bakåt eller framåt, utan bara accepterar och känner glädje att få ha varit med om detta, har jag upptäckt är det mest renande och mest helande och det som jag också, mest kan stå ut i. Men det är också det som är svårast, för i slutändan är det inte bara sorgen och saknade som ska bearbetas, utan det är allt runt omkring.

En väninna sa till mig häromdagen ”Jag läser det du skriver och det är så fint och det berör men hur mår du egentligen? Jag blir så orolig för dig”. Jag hör vad hon egentligen säger och svarar: ”jag är verkligen så ledsen som jag skriver, men det är ingen fara med mig”. Och det är det verkligen inte. Jag lever ut min sorg och det är ett behov som jag har och jag har valt att dela den med dig som vill och orkar läsa. Det både renar, helar och ger mig en fantastisk möjlighet att så småningom kunna leva så närvarande så möjligt. Det som oroar mig är inte min djupa sorg och saknad till Gottfrid och till det vi hade mellan oss, till det som bekräftade mig som människa och ett tillhörande, utan det är det som är kvar i livet och det som fortsätter leva: det vi säger, det vi gör och det som händer omkring oss. Även i sorgen så knackar vardagen på dörren, jobb måste göras, mat måste inhandlas, beslut måste tas, ditt sociala liv måste fortgå. Världen utanför fortsätter leverera både ont och gott. Gamla och nya konflikter tar vid, vilket kanske inte alltid är lämpligt i ett sorgearbete. Men det är så det är. Fullt förståligt och absolut fullt normalt. Men vad jag har så svårt att förstå är de människor som inte förstår sorgeprocessen. De som ”klampar in” eller ”inte klampar in ” över huvudtaget, på olika sätt och gör sorgearbetet så mycket tyngre och så mycket svårare att urskilja. Jag har under dessa två veckor börjat se många människor med helt andra ögon. Två saker som jag upplevt som viktiga i ett sorgearbete är att det är enormt viktigt att inte bli förbisedd i något läge och att döden och sorgen, är det som är det mest normala, att prata om. Det finns helt enkelt inte något annat i vårt sörjande huvud och som tur är dem som inte förstår väldigt få och som tur är det fler som faktiskt förstår. Ni som förstår sträcker ut en hand, ni säger ett ord, ni vågar stå kvar och ni delar med er av era egna erfarenheter och era olika sorgearbeten. Ni vågar öppna upp. Man behöver inte säga eller göra något för att öppna upp, man kan också bara vara, men man är där. Jag vet inte om jag kan tacka er nog. Men jag tackar även de som inte förstår. Jag tackar de som gjort att jag känt mig förbisedd, eller de som inte hör av sig, eller de som hör av sig och vill säga upp bekantskapen, mitt i en sorg. Jag tackar er egentligen mest, för det är ni som verkligen gör att de andra som förstår, verkligen visar var de är i livet och dess storhet och hur mycket det betyder i ett sorgearbete. Vi kommer alltid att bli bedömda, vi kommer alltid att brytas ner och vi kommer alltid att ha människor omkring oss som tycker mer eller mindre om oss och vi yogisar är inte befriade från något av detta, varken i vår sorg eller i vår glädje. Men de verktygen som vi får i yogan, det är de som lär oss hantera detta på ett sätt som tar oss starka ur det. Där i mellan är det ok att tappa besinningen men också viktigt att stå för det, se vad jag kunde gjort bättre, borsta av sig det och gå vidare. Sen hur jag går vidare med konsekvensen av att tappa besinningen, vet jag inte nu. Det är för tidigt att säga för man tar inga sådana beslut i en sorgeprocess.

….jag vrider om tändningslåset hör hur bilen startar och jag har för länge sedan insett att min tanke att hinna hem till Gottfrid, var en vanetanke. En tanke som funnits där i flera år. Att hinna hem till Gottfrid så han inte tror jag har glömt honom. Hem till Gottfrid som längtar efter att jag öppnar dörren och säger ”Hallå, är Arvidsson hemma?” Jag behöver inte tänka så längre. Jag måste lära mig att inte tänka så längre. För Gottfrid kommer alltid att vara med mig och jag kommer aldrig att glömma honom.

Onsdag 14 januari 2015

Jag vänder och vrider och kommer inte till ro. Klockan är sen och jag borde sova. Men trycket över bröstet som varit borta några dagar har kommit tillbaka. Den pulserande huvudvärken och den brännande känslan under ögonlocken kryper fram. Likaså de små skakningarna i kroppen. Skakningar som går över i små kramper och som precis innan de går över gör ont som om de bränns. Jag visste inte att det skulle göra så ont. Ont av smärtsam sorg i min kropp. Jag tröstar mig att sorgen jag känner är så ren så den vet inte hur den på annat sätt ska ge sitt uttryck. Jag känner att det finns bara en enda mening som jag upprepar om och om igen i mitt huvud och om någon frågar ”det är så tomt”. Där i mellan den meningen, är det bara våra minnen som får mig att le, skratta och gråta om vartannat. Även de minnena där vi ”grälade” på varandra. Till och med de minnena får mig att le, för vi hade något speciellt mellan varandra. Du kunde ringa till mig och säga ”kom ner och höj mitt blodtryck”. Vi gnabbades som ett gammalt äkta par och jag visste att jag en dag skulle stå här ensam med minnena och det är en obehaglig känsla som växer fram som jag inte räknat med, ”det känns så ensamt”. Även om jag vet att många sörjer dig, så känns det så ensamt. Inte för att jag känner mig ensam av sorg utan för vem ska jag gå med till kyrkan på söndag, då det är tacksägelse för dig? Det är ju du och jag som ”brukade” gå tillsammans till kyrkan. Det är ju du som brukar ringa och fråga ”när kommer du på söndag?”, ”kommer du inom och hjälper mig att klä mig?” och du började gärna fråga det en vecka innan vi skulle någonstans, vart vi än skulle.

Första gången vi var i kyrkan tillsammans, var när Ivar begravdes. Jag minns, när jag satt i kyrkan att jag nästan fick nypa mig själv i armen! Jag tänkte att jag är inte mitt i filmen ”Änglagård” och jag är inte Helena Bergström i rollen som Fanny och det är inte du vid min sida, som Gottfrid. Jag minns att när jag gick in i kyrkan så var havet stilla, himlen blå och fåglarna kvittrade i vårens första riktiga vårdag. Den vita, ljusa kyrkan dit jag ska gå på söndag utan dig, är för mig välkänd. Jag är döpt i denna kyrka, min far och min farmor är begravd här, och på min farmors begravning hände något besynnerligt som jag delar med min faster, som påverkar mig än i dag och som jag delat med dig. Min syster gifte sig här och jag minns när åskan slog ner i den fina vitkalkade kyrkan. Jag minns allt det här som om det vore igår.  Jag minns på Ivars begravning att tårarna trillade ner från mina kinder och jag minns att jag tänkte att en dag sitter jag här utan dig, och att jag flyttade mig närmare dig, som satt bredvid mig då så självklart, för att verkligen känna dig. Jag minns att jag kände mig trygg och att det nog var den vackraste begravning jag varit på. Den var så varm, så innerlig och då var du vid min sida.

Men denna gång är där ingen Gottfrid som tjatar på mig om att komma hit eller dit eller vart som helst. Och där är ingen Gottfrid som går med mig till kyrkan på söndag och där är ingen Gottfrid kommer att gå med mig den 28 januari, heller. Tårarna rinner ner från mina kinder och jag känner mig så tom och jag känner mig så ensam. Jag har inte en aning hur den vita kyrkan på kullen kommer att gestalta sig, varken på söndag eller den 28 januari. Jag vet inte heller om himlen kommer att vara blå eller om havet kommer att vara blått. Det enda jag vet är att du inte kommer att sitta vid min sida och jag vet också att det kommer att vara den vackraste begravning jag någonsin kommer att gå på.

Onsdag 7 januari 2015
Solen skiner underbart och jag ser ut över havet. Det är 5 dagar sedan Gottfrid somnade in och jag sitter på hans verandatrappa. Har suttit här varje dag en stund, efter morgonrundan med Zingo. Någon dag gråter jag bara och tycker att tomheten är värre än vanligt och undrar vad jag ska ta mig till. En annan dag så är jag bara tacksam över att jag fick lära känna Gottfrid och ska ta allt jag lärde mig med mig, in i resten av mitt liv. Någon dag pratar jag med honom om allt möjligt. I dag både gråter och pratar jag men inte om allt möjligt. Begravningsdatumet är satt och det var av många anledningar, en tung dag igår. Jag ber honom hjälpa mig att reda ut det jag känner. För jag tror att de där änglarna kan hjälpa oss med mycket. Jag inbillar mig att det finns ett liv efter döden och Gottfrid och jag pratade ofta om det. Han lovade mig att om det fanns ett liv efter döden så skulle han ge mig tecken på det. Men han fick lova mig att inte skrämma mig och framförallt vara tydlig, så att jag förstod.

Efter en dundersuccé av jul & nyårsschema på Shalan var det dags för ett 2-årskalas. Dagen innan kalaset var jag mottligt road av min entusiasm, två månader tidigare, att fira Shalans födelsedag. Dagen innan var en av de tyngre dagarna och när jag bokstavligen masade mig ner för att handla i det tillståndet, kan jag inte klandra min väninna som möter mig i affären och säger, vi får höras sen när du är lite piggare och fräschare. Ja, det är så är i sorgen. Alla är inte där och det kan man inte förvänta sig heller. Jag ler när jag tänker på hur vi ibland uttrycker oss. Vi måste komma ihåg att man inte menar så illa som det ibland låter. Men det är klart. Vissa saker skulle man klara sig bättre utan. Frukt och nyttigheter inhandlades och så ballonger så klart. Det måste man ha på kalas. Vilket visar sig kommer att spela en oerhört stor roll i Gottfrids om mina tidigare samtal om livet efter döden. Kvällen innan förbereder jag mig vant men trött på det som ska bjudas på, på kalaset och jag går och lägger mig tidigt och sover som en stock. Att jag sov som en stock har jag bara att tacka min nära vän för att jag gjorde. Han var här och hjälpte mig med förberedelserna, bara att vara ett fysiskt sällskap är enormt uppskattat i sorgen, han kramade mig hårt och långe. Tänk att det  i sorg är så oerhört viktigt med beröring. Hårda varma kramar som bokstavligen klämmer ut sorgen. För den sitter i kroppen. I varenda cell och den måste ut. Tidigt på morgonen dagen D, som visade sig vara en av de bättre dagarna för mig in min sorg, blåser jag ballonger och låter dem ligga utspridda på golvet både för att skapa festsstämning, men också för att ”störa” våra sinnen. I ett av yogans steg för att uppnå sitt sanna jag ”Samadhi” finns där ett steg som heter ”Pratyahana” som innebär att vi ska träna på att stänga av yttervärlden och fokusera inåt. Enligt yogans teori kan sinnena hindra oss från självkännedom eftersom sinnena kontrollerar våra tankar. I detta fall ville jag att ballongerna skulle störa våra sinnen. Allt för att komma i kontakt med vår intuition ”dagens tema”. Så för att krydda den utmaningen lite extra fick alla 30 deltagarna blåsa upp varsin ballong, utöver mina 10-12 ballonger och kasta i väg den i rummet, eller bara låta den ligga där och störa. Feststämningen var hög både av ballongerna och mitt inledningstal som efterföljdes av 22 egna solhälsningar. Vilken känsla. Obeskrivlig. När den verbala guidningen tar vid så börjar den ena ballongen, till min förvåning, efter den andra smälla. Framförallt ute i entrén. Den första smällen tänkte jag inte så mycket på inte andra eller tredje heller, men när fjärde eller femte ballongen smäller av med jämna mellanrum så säger jag högt ”men, vem är det som smäller alla ballonger”. Om du ställer en fråga, enligt yogan, i ett tillstånd av total sinnesfrid så är det svaret som först kommer upp i ditt huvud eller in i ditt hjärta, med all sannolikhet det sanna svaret. Mitt svar var ”Gottfrid”. Jag sa det spontant högt inför gruppen. utan eftertanke och jag kände en rodnad på mina kinder och en bubblande känsla av lätthet, i det bröst som normalt känns tungt. Jag är så innerligt glad att ni var där. Och hur tydligt kan det vara, jag fick till och med dela det med er.

Solen skiner fortfarande när jag tittar upp och upptäcker att mina tårar slutat rinna. Zingo har otåligt kommit hela vägen upp för trappan och trycker nosen upp i ansiktet på mig. Jag ser hur dreglet rinner ut från sidan av munnen på honom och jag rycks tillbaka till nuet och undrar vad han har varit och luktat någonstans. Jag ler över mina känslor till denna fantastiska vovve. Jag reser mig upp och kallar på ZIngo för att gå rundan runt huset för att gå hem. Alla andra dagar har Zingo visat tendens att vilja gå in, precis som vi brukade, när Gottfrid levde och de andra dagarna har han förstått att det är inte som det brukar och då vi har gått  raka vägen över gräsmattan och inte svängt ner för att gå in på baksidan av huset. Den ingång vi så vant lärt oss, alla att gå in i. Men idag lydde inte Zingo mitt kommando att komma utan han gick raka vägen över gräsmattan och vant upp för trappan på det gula huset med de grå knutarna, tittar upp på den vita dörren där julkransen, som jag bundit till Gottfrid, hänger kvar och viftar glatt och stolt på svansen. Han vänder på huvudet och tittar upp på mig, och ”säger” ”öppna då”. Tårarna sprutar åter igen ner från mina kinder och jag försöker prata med Zingo om att ”Gottfrid är inte hemma”. Zingos svans och uttryck brydde sig inte ett dugg om vad jag sa. Vilket får mig att gå upp för de två trappstegen upp till dörren och ta i handtaget, för att visa för Zingo att dörren är låst, när jag känner ett enormt tryck över bröstet och säger tyst ”Zingo, Gottfrid är inte hemma”. Gråtande går vi därifrån. Svansen har slutat vifta och tungt går vi över Bertils bärbuskar och sneddar hela vägen hem.

Fredag 2 januari 2015
”Laila, jag tror det är över nu. Jag tror han tog sitt sista andetag”. Jag vaknar av Lasses ord. Jag vaknar mitt i en härlig dröm av dans och långa klänningar. Jag vaknar upp till något helt annat. Jag reser mig instinktivt och rationellt upp från den orange hörnsoffan och gläds över de få timmar jag tagit mig för att sova. Jag kommer in i sovrummet och jag förstår direkt att Lasses bedömning är rätt. Han ligger precis som han gjorde sist jag satt där sidan om honom men något var annorlunda. De röda kinderna är borta. Efter några telefonsamtal är huset fullt av folk och tårar och kramar utbyts. Stundvis är det tyst och stundvis skrattar vi högt av något roligt minne vi tillsammans minns eller något minne vi vill dela med oss. Allas vår Gottfrid har somnat in. Allas vår Gottfrid har lämnat oss i stor sorg och saknad. Orden har aldrig någonsin haft så stor betydelse för mig. ”Stor sorg och saknad”.

Fyra nätter av vak. Den första natten satt jag där själv och beslutet togs av så mycket annat som jag gör, av en instinktiv känsla av att något måste göras. Han sa flera gånger ”du stannar väl”. Och för mig var det en självklarhet. För det första har jag sovit där så många gånger tidigare och för det andra så insåg jag att han var så pass sjuk och ingen ska behöva ligga ensam när man är så dålig. Men jag vet att jag kunde inte min vildaste fantasi tro att detta var slutet. Jag kunde inte heller i min vildaste fantasi tro att det skulle vara så krävande. Trots med täta och regelbundna besök av både hemtjänst och sköterska, kändes det så enormt ensamt. Jag ville ha någon mer anhörig där. Någon mer personlig. Allt jag sa kändes som eko i en stor tom tunna.  Natten blev lång av känslan av ensamhet, osäkerhet och rädsla blandat med hopp, förtvivlan och även glädje. Glädjen av att Gottfrid och jag  fick vara ensamma och få tid till,  ytterligare ett djupt samtal om både livet och döden. Framförallt livet.  För inte någonsin är livet så nära som när man möter döden. Där i mellan sov han tungt och andningsuppehållen var långa. Efter första natten ringde jag hans syster och meddelande att jag trodde slutet var nära. Jag minns när jag ringde till mina syskon för över 10 år sedan, och meddelade dem om mamma. Att ge någon, oberoende vem, ett sådant besked är inte enkelt. Det är svårt av många anledningar och den främsta är frågan om jag verkligen ”har rätt”. Vad är det som gör att jag tror att det är nära? Och det andra är att inte bli betrodd. I Gottfrids fall blev jag absolut betrodd, men jag minns att jag fick övertyga mina syskon. Andra natten var jag också ensam. Denna gången mot min vilja. Eller i alla fall var känslan att var där varken instinktiv eller rationell. Det kändes inte bra när vännerna körde ifrån mig och jag satt där själv. Denna natt var tyst på samtal och ännu mindre sömn och ännu mindre anding. Andningsuppehållen blev längre och längre och vid flera tillfällen var jag övertygad om att det var det sista. Jag ställde stolarna på rad sidan om hans säng och grämde mig över att vi bara skojat om att sätta in en extra säng hos honom, så att jag kunde sova där istället för på den orange soffan. Strategist tog jag på mig den marinblå koftan han fått av mig i julklapp, hämtade mitt stora duntäcke, som jag brukar bära ner till honom de gånger jag sov där, och la mig på stolarna sidan om honom så att jag kunde hålla honom i handen och vara där varje andetag, även om jag råkade somna. Denna natt blev lång. Längre än någon som jag upplevt tidigare. Jag var så glad att jag skulle bli avbytt av hans syster, redan klockan sex på morgonen. Inte för att jag inte ville vara där utan för att slippa rädslan. Rädslan för att vara själv den stunden då han tog sitt sista andetag. Det var inte döden jag var rädd för, den har jag mött så många gånger tidigare, utan jag var rädd för min egen rädsla. Rädsla över min egen sorg och dess uttryck och rädd för att vara ensam då jag förlorade något som bekom att betyda så oerhört mycket för mig. Tredje natten slapp jag vara själv och jag slapp vara vaken. Jag var väldigt förundrad över att jag i stort sätt varit vaken i 48 timmar; vakat över ”min Gottfrid”, tränat och jobbat in där i mellan. Dagarna, andetagen, känslorna gick ihop. Det började bli ”dimmigt” och jag tänkte inte längre rationellt. Men jag reagerade instinktivt när även tredje natten var tänkt att jag skulle sitta där själv. Det kändes som om jag bröt i hop inombords. Utåt sätt kände jag mig bara besvärlig. Men jag hade inte orkat jag hade inte klarat en natt till med få andetag sovande på träiga stolar och hålla ”min älskade Gottfrid” i hand. Jag önskade bara att någon, en enda människa, kunde sett och förstått att efter två ensamma nätter av vak, att jag inte skulle behöva sitta ensam en natt till. Nu i efterhand så förstår jag att alla var i chock. Alla var där jag var första natten. Ingen kunde i sin vildaste fantasi tro att det skulle vara hans näst sista natt i livet och mitt i allt detta var alla var inställda på att gå på Nyårsfest. Jag fick panik, rädslan växte inom mig och jag stod instinktivt på mig om att inte vilja vara ensam den tredje natten. Jag slapp vara ensam. Jag fick sova på den orange soffan i vardagsrummet. Den var mjuk och det var ljust av julgranen som vi klätt tillsammans bara några dagar tidigare. Jag fick ligga där på Gottfrids soffa som jag gjort så många gånger tidigare och jag slapp höra de få andetagen. Jag fick vakna när jag ville. Jag fick gå upp och hålla hans hand när jag ville. Jag hade någon jag kunde växla några ord med och jag kände mig inte ensam. Jag kunde också må bra när jag gick där ifrån på morgonen, för där var någon hos honom. När jag kom tillbaka på eftermiddagen samma dag var ”hela” byn samlade. Nu var alla medvetna om att slutet var nära.Det var en lättnad. En lättnad av att alla fick en möjlighet att”ta farväl” och en möjlighet att sörja tillsammans. Men jag tror nog att lättnaden var störts för att det var så här Gottfrid ville ha det.  Han ville ha folk omkring sig. När jag kom så frågade jag vant om dem ville ha kaffe för det var precis var Gottfrid hade sagt. ”Laila, sätt på kaffe”. Han kunde till och med ringa till mig ibland och säga att där var folk och hälsade på, och om jag kunde komma ner och koka kaffe till dem. Jag ler av minnet när jag tänker på det och så mycket annat. Fjärde och sista natten var lugnast av de alla. Vi hade ”hittat en rutin”. En annan vän satt där till klockan ett och Gottfrids bror, Lasse kom och tog över. Jag fick bara lov att vara där och ta det lugnt  på min orange soffa och hålla hans hand när jag orkade och jag slapp ”bli tokig” av de färre och färre andetagen som ”kräver” att du är skärpt nog, att avgöra när det sista andetaget verkligen är taget. Jag vaknade av Lasses ord ”Laila, jag tror det är över nu. Jag tror han tog sitt sista andetag”. Och så var det. Fyra vakande nätter var över och det praktiska tog vid. Vi ringde ”alla” och snart var huset fullt av både nära, kära och sköterskor och allt vad som hör till. Nu i efterhand är jag trots allt glad att jag fick två ensamma nätter med honom. Två nätter där jag kunde påbörja mitt sorgearbete ensam och nu när det verkligen hände, kunna sörja tillsammans med alla som sörjer ”allas vår Gottfrid”.

Vinden viner utanför fönstret och klockan är fyra på morgonen och det är snart 24 timmar sedan Gottfrid somnade in. Jag kan inte sova. Jag tänker på alla ni andra som inte heller kan sova. Alla ni andra som sörjer vår Gottfrid. Det trycker i bröstet och lika mycket som det känns tomt i huvudet är kroppen full av känslor. Det kommer inte en enda fulländad tanke i mitt huvud. Jag tänker inte klart. Det hoppar från det enda till det andra. Jag känner mig som en ”nybörjaryogis” som inte får rätt på andningen. Det blir inget jämt flöde. Jag inser att dessa fyra nätter av vak var rena himmelriket jämfört med vad som komma skall. Vardagen. Vardagen där tomheten kommer att slå mig hårt i ansiktet. Känslor av att ”jag kunde gjort mer”. Starka känslor av otillräcklighet. Känslor av förtvivlan och känslor av enorm saknad. Vi kom att betyda så enormt mycket för varandra. Han älskade mina galna upptåg. Ju galnare desto roligare. Han lärde mig en stor sak i livet som jag tror att vi generellt glömmer. Han lärde mig att vara behövd. Behövd som den person den jag är, behövd som Laila och inget annat. Vinden vill inte avta, trycket över bröstet vill inte avta, känslorna avtar inte heller och jag är fullständigt medveten om att det kommer att ta tid. Lång tid. Sorg är inget man glömmer det är något man ska lära sig att leva med. Man ska lägga känslorna tillrätta. Lära sig att hantera dem. Sorgearbetet är en ständig process och förhoppningsvis utvecklar den oss. Jag minns en gång av alla när Gottfrid låg på sjukhuset och jag kom in och skulle hälsa på honom. Han låg där på sin säng och var så fin. Han hade till min förvåning tröjan på sig som han fått av mig ett halvår tidigare. Jag sa spontant till, vad jag trodde var en sovande Gottfrid ”har du den tröjan på dig” varav han direkt svarade ”jag älskar denna tröjan”. Instinktivt sa jag tyst, i tron om att Gottfrid inte hörde ”och jag tror minsann att jag älskar herr Arvidsson”. Han tittade upp med sina pluriga ögon och så så nöjd ut och jag måste nog erkänna att ja, jag älskade min Gottfrid.

Så har jag hört att Buddha har sagt;
”Hela denna värld som en stjärna i gryningen som en bubbla i en ström. Som en blixt i ett sommaråskmoln. En fladdrande låga. En hägring som en dröm”
Det Buddha försöker säga oss är att denna värld är i ständig förändring. Ingenting förblir vad det är just nu. Det är inget problem i sig. Det blir ett problem när vi håller fast vid något som mig, som mitt. Och om vi inte släpper taget om dem vi älskar, om vår status och om våra materiella ting.
För länge sedan så frågade en munk sin Zenmästare;
Mästare hur kommer jag bortom liv och död?
Mästaren svarade; ”Genom att vara mitt i liv och död! Att se på allting med en medkänslas ögon och säga, välkommen!”
Alla vi älskar kommer att dö.Vi själva kommer att dö.
Men precis som i naturen är detta kretslopp mellan liv och dö, förutsättningen för ett nytt liv. En hel statisk värld skulle hellre ingen vilja ha! Att verkligen omfatta denna förändringsprocess, denna förgänglighet är att öppna möjligheten att erfara verklig lycka. Att vakna upp från en dröm och se världen som den verkligen är.
Ett andetag djupt är livet! Förslösa inte ett enda ögonblick Vakna upp till detta nu och erfar det fullt ut!
….en sak Buddha glömmer att säga att innan man öppnar upp för verklig lycka….så gör det väldigt ont! I dag somnade min älskade Gottfrid  in…och jag ska försöka omfamna denna förändringsprocess….och se världen hur den verkligen är…utan Gottfrid.

Yoga en livsstil
Jag skriver när andan faller på. När jag känner att jag vill ge uttryck för något på ett enkelt sätt. Följ mig på min blogg som handlar om vardagliga ting med en livsstil präglat av ett ständigt praktiserande av yogans värderingar, både på och utanför mattan.

Presentation
Enligt vetenskaplig bevisning, så har man 30 sekunder på sig att skapa det första intrycket. Det innebär att jag bör göra denna presentation på rätt sätt!  Nu har jag säkert träffat de flesta av er som läser detta och ni vet att jag alltid vet vad jag ska säga och hur jag ska uppföra mig, i alla fall på mattan:) Men det är ju lite annorlunda från att presentera sig med det skrivna ordet, där man ska uttrycka sig i text och inte tal.

Att presentera sig i frånvaron av kroppsspråk och andra invanda signaler har jag i detta fall, här  på min kombinerade hemsida & blogg, även bilder. För övrigt är  jag helt utelämnad till min egen förmåga att presentera mig själv i text. Detta gör att jag frestas att tänja lite på gränserna, förstärka vissa egenskaper eller kanske hitta ett helt annat sätt att presentera mig på. Så jag ser detta som ett ypperligt tillfälle för att pröva mina nya tankar och idéer av att presentera mig själv. Så håll till godo, det här är en del av mig……..

Jag är som en novell och jag är skapad i orytmisk prosa och inte bunden av metriska regler. Jag består av en dramatisk struktur. Som person är jag obunden och rakt på sak med ett osmyckat språk. Jag är lika mycket epik som lyrik allt i en salig dramatisk blandning. Jag är lika mycket underhållande som informativ och övertygande, vilket kan skapa intriger mellan våra olika roller. Mitt liv består av en massa korta berättelser allt utifrån den konstnärssjäl jag är. Mina berättelser behöver nödvändigtvis inte vara en lögn även om delar av mina berättelser är påhittade. Eftersom jag är skicklig på att uttrycka känslor och tankar har jag inga krav på att berätta sanningen. Berättelserna av min verklighet, av verkliga platser, personer och händelser kan vara fiktiva. Dem kan skildras av något som jag fantiserat ihop utan förklarande rubriksättning. Jag är som en novell så livet jag lever kan vara delar av mig, dig eller någon annans. Kom ihåg, på mattan är vi alla lika!
Namasté
/Laila

Hallavara Lanthandel, en kombination av Villa Villekulla och Änglagård
”Villa Villekulla kallas en villa som förekommer i Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump. I Villa Villekulla bor Pippi Långstrump, där hon sover med fötterna på huvudkudden, bakar
pepparkakor på golvet och finner skatter på vinden. I huset bor även apan Herr Nilsson och hästen Lilla Gubben. Karaktäristiskt för huset är att det är färgstarkt och lutar. I trädgården finns ett
ihåligt träd, ur vilket man kan plocka sockerdricka. I grannhuset bor Pippis vänner Tommy och Annika som som brukar besöka Villa Villekulla nästan dagligen.

Huset i Hallavara är Bjäres svar på Astrids Lindgrens värld av Villa Villekulla där jag då spelar rollen som Pippi. Nu sover jag inte med fötterna på huvudkudden och bakar inte pepparkakorna
på golvet. Däremot bor och sover jag som en prinsessa på ovanvåningen och använder golvet för att utöva yoga. Hela huset är en skatt och jag ser det som ”möjligheternas hus”. Förutom att jag bor i husets ovanvåning, har jag både frisörsalong och yogastudio på nedre våningen. Yogastudion som ligger i den gamla Hallavara Lanthandel har många möjligheter och jag har
många idéer som jag vill förverkliga. Vill du ställa ut någonting, ha en bokklubbskväll, komma på Lyxloppis, ha temakvällar á la”sommarpratarna” eller vad som helst, så tveka inte att höra av dig till mig.

I huset i Hallavara bor inte heller någon Herr Nilsson eller Lilla Gubben, däremot finns minnena av min älskade Vovve kvar. Huset har precis som Villa Villekulla en stark karaktär men lutar
inte nämnvärt. Trädgården består mest av parkeringsmöjligheter, men på något sätt så finns där en charm, där jag inte kan plocka sockerdricka ur ett ihåligt träd, utan där jag kan plocka
frukten från vad som en gång såddes här. Det är ett hus med både en lång och härlig historia men också med en lysande framtid.

En god vän till mig frågade mig en gång ”Laila, var trivs du bäst?”, varav jag svarade, spontant utan att tänka, ”jag trivs bäst med gubbarna i Hallavara”. Och nu några år senare kan jag
fortfarande stå för det svaret. Jag trivs bäst här med mina gubbar i Hallavara.

”Änglagård är en herrgårdsbyggnad med tillhörande skog- och markegendom som ligger i en orimligt isolerad by i Västergötland. När dess ägare, den åldrade enstöringen Erik Zander, dör
utan att ha några kända arvingar räknar byns rikaste man Axel Flogfält med att kunna överta egendomen till ett mycket förmånligt pris. Men vid begravningen dyker plötsligt Eriks dittills
okända barnbarn Fanny Zander upp som ensam arvinge till Änglagård. Fannys ankomst orsakar stort rabalder i den lilla byn, där alla känner varandra sedan länge och inte vill veta av några förändringar eller nymodigheter.” Den ende invånaren i byn som gladeligen tar emot de nyinflyttade med välkomnande värme och sympati är den gamle mannen Gottfrid, som bor tillsammans
med sin bror Ivar. Intrigen tätnar då det uppdagas att Fanny haft ytterligare anledning till att flytta till byn, nämligen att söka efter sin okände far som Fanny anar att den person som är hennes far rimligen bör finnas i byn.”

Nu har inte Hallavara Lanthandel någon skog- och markegendom, och huset har inte heller gått i något arv. Även om jag är född och uppvuxen i Hallavara, precis sidan om Orangeriet,  så var
Hallavara Lanthandel bara en affär som jag besökte när det var dags att inhandla veckans godis eller mamma skickade upp mig för att handla mjölk eller svagdricka. Allt handlades  över disk av
Anna-Stina eller av Herr Cortfizon, själv. Jag kommer ihåg att jag tyckte han var lite läskig. Han gjorde något med läpparna och jag minns aldrig att han log eller pratade. Han bara var! Jag
minns att godisdisken fanns direkt till vänster när man kom in i affären. Där jag numera har det härliga stora bordet som ger plats till samkväm. Godiset var portionerat i olika små plastkorgar och man såg det genom en glasvägg. Jag kunde på den tiden, när jag stod och pekade ut vilken godisbit jag skulle ha, inte drömma om att huset skulle bli min egen lilla Villa Villerkulla eller
Änglagård.

Om jag nu ska liknas till Änglagårds Fanny, så dök jag inte heller upp inför en begravning, utan jag dök upp här 2005, när dåvarande ägarna Ville & Valle, tillika WIWA Bygg AB, totalrenoverade hela huset. Hösten 2005 flyttade jag tillbaks till Hallavara, 2006 öppnade jag min salong, 2008 stängde Hallavara Lanthandel ner och Helena Rääfs inredningsbutik öppnades. Fyra år senare så stängdes även inredningsbutiken ner och jag såg möjligheten att öppna en yogastudio. Så december 2012 berikas Hallavara Lanthandel även som yogastudio, Shala Hala. Så något dramatisk intåg för mig i Hallavara Lanthandel har det aldrig varit tal om. Stilla & roligt har det gått till, som de säger på danska. Däremot är Hallavara en liten by där alla
sedan länge känner alla. Och även om jag inte kände alla i byn när jag flyttade hit så blev jag snabbt varse om att alla kände mig. Ja, i alla fall så kände de mina föräldrar och det var själ nog att snabbt räknas in i gemenskapen. Och det tackar jag hjärtligt för! Men Hallavara är en by som alla andra där man inte vill veta av några förändringar eller nymodigheter, eller rättare sagt, så vill man känna sig trygg och säker som man alltid gjort. Men detta gör ju verkligen att jag ibland verkligen framstår som Fanny i Änglagård, och vänder helt enkelt, upp och ner på ordningen här i Hallavara.

Hallavara har precis som i Änglagård sin egen lilla Gotftrid med hängsle, keps och käpp. Gottfrid har under åren blivit som min egen far. Han tycker själv att han håller ”rätt på mig” och skäller när han tycker det är lämpligt. Och ibland kivar vi precis som en far och dotter ska göra:) Men vi blir snabbt vänner igen. När jag flyttade tillbaka hit till Hallavara, fanns även en Ivar. Ivar var å andra sidan inte Gottfrids bror, men i Hallavaras verklighet så var han Gottftrids, bästa vän. Ivar gick dessvärre bort i våras, och har lämnat ett stort tomrum av saknad efter sig. Han var absolut inte någon vresig Ivar, som i Änglagård, tvärtom. Han var så snäll! Han sa, ofta till Gottfrid ”nu är du snäll mot Laila”. Jag ler och blir alldeles varm i hjärtat av minnet av när Ivar skulle förklara för Gotftrid, vad Yoga är för något, ”det är något här uppe”, så pekar han uppe i huvudet och tittar med allvarlig blick på Gottfrid, och någonstans i ögonvrån ser jag att han verkligen, förstår yogans värld. Ja, sådan var vår lille Ivar. Jag är fortfarande innerligt tacksam att jag fick en sällsam stund med Ivar innan han somnade in. Den är för vacker och för stor för att berätta här! Jag minns också, när jag satt i kyrkan på Ivars begravning. Jag minns att jag nästan fick nypa mig själv i armen! Jag tänkte att jag inte är mitt i filmen ”Änglagård” och jag är inte Helena Bergström i rollen som Fanny och det är inte Gottfrid som sitter bredvid mig. Det enda jag visste var att det var uppenbart att det var mitt eget liv som spelades upp här mitt på denna höjd med utsikt över hela den vackra horisonten. Jag kommer ihåg att när jag gick in i kyrkan så var havet stilla, himlen blå och fåglarna kvittrade i vårens första riktiga vårdag. Den vita, ljusa kyrkan var för mig välkänd. Jag är döpt i denna kyrka, min far och min farmor är begravd här. Och på min farmors begravning hände även något besynnerligt som jag delar med min faster, som påverkat mig till det positiva hela mitt liv. Min syster gifte sig här och jag minns när åskan slog ner i denna fina vitkalkade kyrka. Jag minns allt det här som om det vore igår.  Jag minns på Ivars begravning att tårarna trillade ner från min kind och att jag flyttade mig närmare Gotfrid som satt bredvid mig där på kyrkobänken. Jag minns att jag kände mig trygg och att det nog var den vackraste begravning jag varit på. Den var så varm, så innerlig. Jag minns att solosången berörde oss alla! ”Jag trivs bäst i öppna landskap…nära havet vill jag bo…” Det passade så bra! Ivar var precis sådär som låten beskriver. Inte bara att Ivar trivdes här i detta öppna landskapet och nära havet utan han gav även uttryck för det vackra i meningen, ”där ja är ja och nej är nej där tvivlet tiger still”.

Ja, Hallavara är precis vad Änglagård står för, men där är en sak som skiljer sig nämnvärt. Tillskillnad från Änglagård som ligger i en orimligt isolerad by i Västergötland ligger Hallavara mitt på vårt vackra Bjäre. Hallavara ligger mellan Kattvik och Hovs Hallar och är långt ifrån isolerat. Hallavara består till mesta dels av röda hus med vita knutar, i Hallavara har vi en massa entreprenörer som driver fantastiska företag med ett enormt mångfald me en enormt hög internationell standard, både när det gäller produkt och service, där efterfrågan är stor. Landskapet består av öppen, stenbunden fäladsmark med ljung och enbuskar och många fornlämningar. Allt detta visar på en rik bygd under förhistorisk tid, vilket innebär att Hallavara har länge varit på kartan, långt utanför Bjäres gränser och kommer alltid att förbli!
Vi ses på mattan
Namasté
/Laila, Pippi & Fanny

20130316-MB0046

 

Utbildning
Här beskriver jag först vilken typ av yoga som utövas på Shala Hala. Ännu längre ner på sidan ger jag lite tips på Yogainstruktörer och Yogastudios som inspirerar mig.2010 blev jag klar med mina  200 timmar utbildning inom Anusara Yoga, en modern form av Hatha Yoga, av och med Jordan Bloom. Hatha yoga är en typ av yoga med fokus på fysisk och mental styrka som utövas i olika positioner (ansanas) som enligt yogis tradition, förbereder kroppen för högre närvaro och meditation. Sedan 2013 är jag 200 timmars Registrerad Yoga Teacher, RYT på Yoga Alliance

Anusarayoga är en modern form av hathayoga med en filosofisk grund i tantra. Anusarayoga kan sammafattas i de tre A:na:
Attityd – Den tantriska filosofin i anusarayoga utgår från att allt och alla i världen genomsyras av godhet.
Alignment (linjering) – Det läggs stor vikt vid hur olika kroppsdelar rättas in i poser. Det finns ett flertal olika principer som används för att utövandet ska vara ergonomiskt och uppbyggande.
Action (handling) – Yogin måste aktivt arbeta för att skapa balans mellan olika effekter, såväl i sitt fysiska yogautövande som i övriga livet.
Anusarayoga utgår från Five Universal Principles of Alignment
Open up to grace – Utövar poserna med ett mjukt hjärta och ett öppet sinne
Muskulär energi – Energi dras från kroppens pereferi till en central placerad så kallad fokalpunkt. Målet ät att skapa stabilitet, styrka och fysiskt integrera kroppens extremiteter i sina leder.
Innerspiral – expanderande. Lårbenets översta del förs bakåt och låren och bäckenet vidgas.
Outerspiral – kontraherande och manifesterande. Drar bäcken och lår närmare varandra, drar svanskota och lår framåt samt roterar benen utåt.
Organisk energi – Dras från folkalpunkten genom kroppens huvudaxlar ut till kroppens pereferi vilket ger större frihet i ställningarna.Shiva-Shakti-tantra
Anusarayogans filosofi vilar på en tantrisk grund, där allt i världen antas vara förkroppsligandet av ett gudomligt, högre medvetande, som pulserar av inneboende godhet. Specifikt kallar anusara sin filosofi för Shiva-Shakti-tantra, vilket betonar att verkligheten hela tiden är ett samspel mellan polariteterna Shiva, det rena medvetandet och Shakti, den kreativa kraften.

300 timmars certifierad Hatha Yoga instruktör
September 2014 blir jag klar med min 500 timmars certifiering (totalen av 200+300 timmar inom samma genre) av och med Chris Chavez. Chris yoga, är precis som Anusaran  en modern form av hatayoga med en filosofi i hjärta, sinne och kropp.
-Hjärtat ska alltid vara öppet.
-Sinnet ska alltid vara rent.
-Kroppen ska alltid vara hälsosam.
Chris är verkligen en underbar Yoga Instruktör och människa. Jag hoppas verkligen att han kommer hit en dag på min Shala, så att alla ni får njuta av hans klasser.
Ses på mattan
Namasté
/Laila
20130603-MB2538
Min Shala

There are some people who have that little extra. Those who inspire and guide us, but that may not even be aware of how it brightens our day. Show your appreciation and give a THANK – Thank You Chris Chavez:)
Ses på mattan
Namasté
/Laila

Lärare som inspirerar
Chris Chavez,  Hata/Anusara Yoga, ”The King of Handstand”& Sianna Sherman,  Hata/Anusara Yoga ”The Queen of Backbends”.
Petri, Aschtanga Yoga ”The King of mystery and silence”.

Yogastudios som inspirerar
Hamsa Studio i Köpenhamn. Kan varmt rekommendera ett besök. Om än det bara blir en gång. Enligt mig, så är det Europas bästa yogastudio med bred kompetens, passion och ödmjukhet för människor och yoga. Jag kan varmt rekommendera alla instruktörer på Hamsa. Alla klasser är på engelska!
Du Calme, Bikramstudio i Stockholm. Har du inte provat BikramYoga så tycker jag det är värt ett besök. Enligt mig så tenderar Bikramstudios att ha en ”hård och strikt” approach. Och DuCalme är verkligen en av dessa:) Men det är jäkligt fräscht och trendigt.
Bikram Yoga Malmö (BYM) heter numera Hot Yoga Malmö då dem gått ur Bikramkonceptet och på så sätt utökat deras utbud med ”vanliga” yogaklasser i värme. HYM har samma approach som DuCalme men med en något mer ödmjukhet. Bokningssystemet på båda är lite krångligt..men som sagt, tycker du om utmaningar, så är allt runt omkring värt ett besök. PS: båda dessa studios låser dörrarna när klassen börjar, så kom inte en minut för sent. För då är du utelåst! Been there & Done that:)
Yoga Shakti är en ljuvlig Yoga Studio på Söder i Stockholm. Jag har varit på en del klasser med olika instruktörer och alla har inte bara en oerhörd kompetens de är också ödmjuka och förmedlar en skön känsla. Johanna som äger Yoga Shakti har verkligen lyckats med att instruktörerna arbetar över gränser tillsammans utan prestige:

Yoga Klasser på Internet
My Yoga Online Här hittar du Chris Chavez.
YogaGlo Här hittar du Sienna Sherman.
Enjoy
Namasté
/Laila

20140512-MB9176

Teacher Training 300 hours, Istanbul

Istanbul, Söndag 12 maj
Motigt sätter jag mig till rätta på min kudde. Motigt tittar jag upp på klassen framför mig och på Chris, vid min sida. Motigt tar jag ett djupt andetag och öppnar klassen med dagens abstrakta tema ”Connection to the source”. Min röst är till en början klar och tydlig och jag fångar gruppens uppmärksamhet med mina inledande ord. Jag kan och vet ju allt det här. Men va f_n..jag har 40 ”Jonathar” framför mig och the Master of the Masters vid min sida. Varför skulle just jag vara först ut?

Dagens utbildning går ut på att vi ska fördjupa oss i kunskapen att ha ett tema i klassen. Personligen bokstavligen älskar jag att själv vara på mattan och det jag upplever på mattan relateras till ett tema som kan vara något mer abstrakt och känsloinriktat. Men att vara instruktör och ha det abstrakta temat i klassen, är inte min starka sida. Min relation och känslomässiga reaktion, till dagens ämne relaterar jag till grundskolans mattelektioner eller programmeringen i min masterutbildning. Det är något som måste göras, för det ingår liksom i programmet.

Efter en 3 minuters inledning, sätter jag min punshline och avslutar med ett Ohm, och Chris slänger direkt ut frågan i klassen ”What was Lailas teaching?”. ”Fokus” and ”Clear you mind”, kommer direkt som svar från flera i klassen. Jag kan pusta ut, budskapet hade gått fram. Men den ”utpustande” lyckan varade inte länge. Nästa fråga Chris slänger ut i klassen är ”How long time does it takes before you get tired to listen?” han svarar själv och tittar leende men ”kritiskt” på mig och säger….”1,5 minute”. Återigen påminns jag om hur viktigt det är att både lyssna på sig själv och att ha en bra lärare.

”Downer facing dog”. Chris ord, får oss alla att snabbt komma upp på mattan, och jag är tillbaka i min komfortabla zon, 18 sun salutations med handstand. Jag är åter i mitt rätta element och värmen i kroppen kommer redan efter tredje solhälsningen. Min intensitet och uthållighet håller hela vägen. Jag inser att min fysiska practise har inte bara gjort mig fysisk stark utan även mentalt stabil. När jag blickar tillbaka på de åren i grundskolan och dess mattelektioner, så minns jag mig som trotsig och besvärlig liten unge, som motigt gick till mattelektionen. Och jag ska jag vara riktigt ärlig hade jag lite samma känsla när jag satt med programmeringen i min masterutbildning, även om det ”bara” är fem åren sedan. I dag var den trotsiga lilla ungen på väg fram igen, men denna gången hanterade jag det annorlunda. Både före och efter. För även om det är jäkligt motigt att vara utanför sin komfortabla zon, så lär det oss en massa saker. Speciellt när du har tillit till både dig själv och den du ”lär med”, oberoende vad det än må vara, även när du inleder en klass med ämnet ”connection to the source”.

Ses på mattan
Namasté
/Laila

Istanbul, Fredag 10 maj
”Vänd ditt fokus inåt och låt dig landa i en skön härlig Savasana. En avslappning som inte bara hjälper din kropp att återhämta sig utan även hjälper din kropp att tillgodogöra sig det den precis har gjort”. Mina ord är låga och långsamma. Passande till den stundande Savasanan, efter ett tufft pass med ett härligt gäng på mattan. Det är Kristi Himmelsfärsdag och det är fortfarande förmiddag. Solen skiner in och värmer Shalan på ett speciellt sätt och tystnaden är total. Helt plötsligt så bryts den unika ”Hallavara tystnaden”, bokstavligen ut av dånet av ett gäng förbifarandes moppedister. WROOOOOM!!!!!! Det visar sig vara en tredjedel av medlemmarna i ”Bjäre moppers”. Jag kommenterar ingenting och hoppas istället på att alla yogisarna, som ligger där på yogamattorna, har stängt av allt ”brus”.  WROOOM!!!!! Där kom nästa tredjedel av ”Bjäre moppers” och jag inser att det är omöjligt att stänga detta brus ute. Jag väljer att inte kommentera utan sätter på musiken för dagen och Snatam Kaurs,  ”Servent of Peace”, fyller rummet. 30 sekunder senare kommer den sista tredjedelen av ”Bjäre moppers”, WROOOOOOOOOM. Lika snabbt som dem passerat så lägger sig tystnaden som ett dammoln i rummet och musiken börjar åter skina igenom. Allt blir helt tyst och jag noterar att äntligen kan alla komma till ro.

Det är mitt ”sista” pass innan en stundande ”ledighet” inför en yogautbildning till Istanbul, och jag kan med min livserfarenhet, bara konstatera att vi omger oss alltid av ett eller flera brus. Inte bara på mattan utan även i livet. Brus inne i huvudet på oss själva, brus i våra nära omgivning, brus längre ut i periferin, brus som berör oss och brus som inte berör oss. Brus som vi skapar själva och brus som vi inte kan påverka. Av olika anledningar är det ibland svårt att stänga allt brus ute. Ibland bör vi inte ens stänga det ute, utan lära oss att hantera det eller helt krasst, helt enkelt lära oss att leva med det.

Media matar oss med en massa brus och jag vill inte blunda för någonting men ibland är det media serverar så grymt att det är enormt svårt att ta in. Jag märkte att när jag valde kvällspressen i dag, för att läsa på tåget till Kastrup, så valde jag den som var enklast att hantera, det vill säga grälet mellan Maria Montazamis man och hennes danspartner i Lets Dance, framför de andra grymma rubrikerna. För jag kan inte ta in det…jag kan inte hantera det…och jag kan än mindre lära mig att leva med det.

Där är en del brus i mitt privata liv och även om jag stundvis har svårt att hantera det så vill jag inte blunda för någonting. Jag märker att jag försöker använda de verktyg yogan har lärt mig. Ett av de verktygen är att det krävs mod och styrka för att våga vara sårbar. Mod och styrka att lära sig hantera saker som till en början känns helt omöjlig. Våga gå in i situationer som får en att känna sig som en nybörjare på nytt. Våga gå in i situationer som tar en utanför vår bekvämlighetszon. Våga gå in i situationer som gör att vi till och med måste be om hjälp. Jag vet när jag började lära mig stå på händer. En position som till en början känns helt omöjlig och verkligen tar en utanför ens bekvämlighetszon. Till en början tänkte jag att jag aldrig kommer att kunna stå på händer. Men när jag väl började känna på det, så använde jag efter ett tag, bara väggen. Jag minns att jag alltid gick runt och önskade att någon hjälpte mig. Men jag vågade inte be någon annan om hjälp. Men jag blev modigare och modigare och började inse att det vore riktigt bra med ett par ”extra händer” och till slut vågade jag fråga. Hade jag inte bett om hjälp hade jag aldrig varit där jag är i dag.

Ett annat verktyg är att inte låta detta brus ta över utan lära sig att hantera det även om det är väldigt svårt att leva med. Men detta brus som tynger mig mest, vill jag inte lära mig att leva med….jag vill ”stå på händer” även utanför mattan, så jag måste våga vara sårbar, måste våga ta mig ur min komfortzon och våga be om hjälp.

När vi står där på mattan och guidas i vår yoga så uppstår brus av olika anledningar. Precis om livet i sig självt. Vi brukar vara mästare att låta vår manipulerande hjärna, skapa en massa brus i vår hjärna och till och med låta det ta över. I dag var inget undantag. ”Bjäre moppers” skapade ett brus idag som till en början störde oss i vår Savasana men efteråt, när alla drack sitt sedvanliga Yoga te, blev detta brus, ett härligt och roligt samtalsämne. Någon trodde att jag öppnat alla fönster och dörrar medan någon trodde Hallavara blivit invaderat av UFON…(eller kanske inte)… någon annan hade full koll på ”Bjäre moppers”, medan jag kom på mig själv av att jag faktiskt glömt att ”Bjäre moppers” fanns. Någonstans hoppas jag att ur, allt brus omkring oss, kommer något positivt. Om inget annat så lär det förhoppningsvis oss att använda nya verktyg för att hantera bruset i våra liv.

Jag vänder mitt fokus inåt, vänder blicken uppåt mot skärmen som säger att det dags att boarda. Jag tar mitt boardingpass ur väskan packar ner min dator och går till gate C26, mot Istanbul. Jag tar ett djupt andetag och känner ett stort leende välla upp inombords för trots bruset, lever jag ett oerhört tacksamt, rikt och lyckligt liv.  Och tanken slår mig att det kan ju vara för att jag har lärt mig hantera det där bruset.

Vi ses på mattan
Namasté
/Laila

Måndagen den 25 februari
”Checkar av”
Jag sitter hemma i mitt kök i Hallavara och jag märker att jag ler. Jag märker att jag ler åt mig själv, för att jag ler:)
Jag känner mig så nöjd och belåten och tänker på frågan jag fick av en av ”mina nybörjaryogisar ”hur känns det, Laila? Hur känns det att ha öppnat en egen Yoga Studio?”
Mitt svar kom spontant och samtidigt som det förvånade mig så visste jag att ja, så är det. ”hela mitt liv har helt plötsligt blivit så naturligt och självklart och allt jag gör känns så enkelt”.
Precis när man hittar alla ”klicken” i en handstand och man blir nästan förvirrad över hur ”enkelt” det är. Och det är så det ska vara! Livet ska vara enkelt och livet ska vara självklart även om det ibland inte är det……

Jag fortsätter att njuta av min egen stund hemma i mitt kök i Hallavara och i mitt huvud  ”checkar ” jag av det ena efter det andra! Det har hänt så mycket sedan jag kom hem från Indien och sedan jag öppnade min Studio.  Fotograferingen av ”självporträtt”  är klar, intervjun med Magasin Båstad är klar, yogakurserna är över, avslutningsfesten för kurserna är avklarad, avslutat mitt samarbete med Torekov Hotell (vilket inte var ett lätt beslut) och mingelkvällen och samarbetet med Butik N är klar för denna gång. Ett samarbete som jag hoppas, precis påbörjats.

Jag brukar alltid säga att allt är förgängligt och när något tar slut tar något annat vid. För nu väntar gruppfotograferingen, offentliggöra artikeln av ”porträtt Laila”, i påsknumret i Båstad Magasinet, nya kurser och nytt schema med ett härligt erbjudande, startar vecka 11, nytt samarbete med andra fina människor, tar vid och sist men inte minst så stundar en 9 dagars utbildning i Instanbul. Allt detta inspirerar och ger energi men det som ger mig mest energi, det är när vi ses på mattan!

På torsdag den 28 februari, bär det iväg och jag hoppas att ni följer mig här på min yogaresa, i utbildningens tecken.
Du hittar min blogg om min yogaresa, här på denna sida…scrolla ner……..ner….:)

Förord 25 februari 2013
Mars 2012, gästbloggade jag för en god vän, och då skrev jag om min utveckling inom yogan och varifrån jag fått min, som min gode vän uttryckte det, ”coola inställning” till yogan ifrån. Läs det gärna igen, eller för första gången, innan du läser det som händer med mig och min utveckling, ett år senare. I den texten som jag skrev för 1 år sedan, se nedan, så var min tanke att ta nästa steg inom Anusaryogans utbildningsprogram. Anusarayogan har betytt enormt mycket för mig både personligen och som instruktör. Hela filosofin passar mig verkligen som handen i handsken och den har gett mig de verktyg jag behövt både utanför mattan och på mattan, både som privatperson och som instruktör. Men ibland, vill inte ödet det vi vill. Hela Anusaraorganisation ”kollapsade” och många Anusaracertifierade instruktörer bröt sig loss, vilket skapade ett kaos i hela deras utbildningsprogram. Och det var rätt turbulent i Anusarans värld ett tag! Det var värre än en ostabil handstand, vilket vissa hanterar bra medan vissa hanterar det mindre bra. Dem till och med faller och skadar sig!  Förmodligen hade dem inte en tillräcklig bra ”foundation” att stå på. Under den perioden valde jag att avvakta och följa mitt hjärta. Vilket ledde mig till Instanbul, till Chris Chavez, the King of Handstand. En man som står stadigt även när det ”stormar”. Chris valde att stå på egna ben och var en av dem som bröt sig ur Anusaraorganisationen, och nu har jag valt att utbilda mig i hans fortsättningsprogram. Och jag är spänd av förväntan. Denna utbildning sträcker sig över ett drygt år. Följ mig på min resa!

Mars 2012, skrev jag:
Yoga
I skrivande stund befinner jag mig i Köpenhamn, vilket jag vågar påstå är Europas Mekka för yoga. Jag har just avslutat två härliga yogapass och fler väntar denna helg. Vad mer kan en yogafantast som jag, önska sig? Men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid som jag förknippade yoga med, som jag brukar säga ”flummande” och ”hummande”. I dag vet jag bättre, yoga är så mycket mer!
När en kompis  frågade mig om jag ville gästblogga på hans blogg så var det viktigt för mig att veta vad det var som han ville att jag skulle förmedla. Niclas, som min kompis heter, sa att han tyckte att jag hade en ”cool” inställning till yoga och att han var lite nyfiken på var den kom ifrån. Då mitt motto är att ha en ödmjuk inställning till all typ av träning och till den som utövar den, glädjer det mig att höra att Niclas har den uppfattningen om mig och min yoga. Jag ska nu försöka upprätthålla Niclas uppfattning, genom att berätta ”min” historia om min ”coola” passion för yoga.
Sedan unga år har jag mer eller mindre alltid utövat någon typ av träningsaktivitet. Fotboll, handboll och volleyboll. Slutet på 80 -talet vann volleybollen till slut mitt hjärta! Med en fantastik gedigen tränarutbildning, som gav mig helt nya perspektiv på livet och träningen, gick jag från spelande tränare till att bara träna laget, som låg i botten av division tre, med ett enda mål i sikte. Att vinna division två! Efter två säsonger och jag uppnått mitt mål lämnade jag både laget och klubben för att ta ryggsäcken på ryggen och bege mig ut i vida världen. Då med ett nytt mål i sikte, nämligen att upptäcka världen. Över en tioårsperiod luffade jag runt och upptäckte världen, främst Asien. Kanske redan där började min yogaresa! Dock inte fysiskt utan mer, helt ovetande, på ett själsligt plan.  Min fysiska träningsform var fortfarande fokus på snabba explosiva träningsformer, som passade min personlighet och som jag kunde träna överallt i världen, det vill säga beachvolley, gym, kickboxning och aerobic etc.
När mitt luffande tog slut och jag etablerade ett ”vanligt” liv här hemma skadade jag mitt knä i en skidbacke i Österrike, och skulle egentligen bli opererad. Eftersom jag var helt emot operation frågade jag läkaren om där fanns något jag kunde göra för att undvika operation. Nu åtta år senare vågar jag påstå att det var en av de absolut bästa frågor jag ställt i hela mitt liv. Läkarens svar var att den enda träningsform jag skulle kunna prova för att styrka mitt knä, var yoga. ”Träna din balans”, ”Stå på ett ben”, svarade han.  Mitt mål blev helt och hållet fokus på att, utan operation, bli stark och frisk i mitt knä!
Där finns många olika typer av yoga. Vissa yogaformer fokuserar direkt på meditation eller andning och andra på kroppsövningar och där finns många olika benämningar på dessa typer av yoga. Då jag ville träna upp mitt knä började jag träna yoga helt relaterat till den fysiska effekten. Styrka, smidighet och uthållighet. Precis den effekt som förväntas av de flesta träningsformer.  Men där tar likheten slut! Genom att både medvetet och omedvetet sträva efter balans i både meditation, andningsteknik och kroppsövningar tar yogan dig bortom de vanliga träningsformerna. Det finns ingen annan träningsform där du når ett så fantastiskt helhetsresultat som i yogan.
När jag utövar yoga finns där en oväntad effekt som driver mig. Det är samspelet mellan kropp, själ och tanke som är en effekt som är svår att beskriva utan att låta religiös  . Men för att nämna några konkreta saker så arbetar jag bara med min kropp, vilket i sig är ett fantastiskt träningsredskap – det behövs inget annat. Du kan göra många olika övningar med din kropp – ju fler övningar du gör desto mer kroppsmedveten blir du – det är bara du själv som sätter gränserna.  Jag ”tvingas” förstå hur min kropp fungerar för att utföra de olika positionerna både på ett ergonomiskt korrekt sätt men också för att kunna komma djupare in i positionerna. Jag blir inte bara smidigare utan positionerna öppnar och rensar också upp alla inre organ. Yogan ger mig också en meditativ effekt där mitt sinne och tankar får en möjlighet att lugna och stilla sig. Efter varje yogapass så finns där något i yogan som kallas Savasana, viloposition. Det är de sista 5-10 minuterna där man bara ligger ner och vilar. Man gör det av olika anledningar men främst för att låta kroppen både återhämta sig och ha möjlighet att tillgodogöra sig det den precis har gjort. Något jag rekommenderar dig att göra efter all fysisk aktivitet. Jag är helt övertygad om att du får ett bättre resultat av din träning! Jag är också helt övertygad om att genom den korta vilan, ”lär du känna” din kropp på ett annat sätt. Du blir mer lyhörd för de signaler som kroppen ger som vi ibland inte lyssnar på eftersom vi bara ”pumpar på”.  Jag har lärt mig att genom att lyssna på min kropp är ett ypperligt sätt att ”beräkna” min egen hälsa och dagsform.
Jag lyckades! Mitt knä blev starkt utan operation och jag ville ha mer av yoga och mitt nya mål var nu att bli yogainstruktör. Jag gick min första utbildning 2007 och 2008 började jag hålla klasser på Torekov Hotell. Men det var först hösten 2008 som mitt stora ”jag är förlorad i yoga” genombrott kom, då jag deltog på en Anusarayogaklass med Jordan Blom. Jag hade hittat ”hem”! Utan tvivel var det här verkligen min grej! Anusarayogan passar mig på många olika sätt och Jordans sätt att guida och instruera passade mig som handen i handsken. Senare den hösten påbörjade jag min Anusarayogautbildning. En utbildning som rullat över en period på nästan tre år. Något av det bästa jag gjort! Mitt mål som yogainstruktör är färdig först när jag kan titulera mig Anusara inspired yoga instruktör. Så nästa steg för mig, är att göra filminspelad yogaklass med mig som instruktör, som ska bedömas av certifierade Anusarainstruktörer, samt att göra ett skriftligt test och lära mig alla positioner på Sanskrit. Vilket inte är helt enkelt! Så håll ögon och öron öppna, för jag kommer inom kort söka yogisar för att deltaga i mitt ”examensprov”:-)
Den internationella Anusarayogautbildningen jag gått har gett mig fantastiska verktyg att guida, träna och förstå olika typer av människor i sin träning. Den har gjort mig än mer ödmjuk inför både mitt och andras liv och träning. Och då menar jag inte bara yogaträning. Ni som känner mig vet att jag förespråkar all typ av träning. Vilket jag visar genom att dyka upp på alla typer av träningspass. Men det är klart, mina krav på en bra instruktör har blivit högre. Jag anser att yogan är ett fantastiskt komplement till all annan typ av träning. Vad jag däremot kan märka är att om jag tränar för mycket ”pumpa pumpa” så blir jag stelare och på så sätt ”hämmar” det min utveckling i yogan. Då jag ibland hör kommentarer som, ”Jag kan inte gå på yoga för jag är för stel” svarar jag med, ” Det är just därför som du ska yoga”.

Ni som känner mig vet också att jag är en passionerad människa i min natur och att det som genomsyrar mig och min person är min målmedvetenhet. Jag uttalar alltid en vision för mig själv och jag sätter alltid upp mål i livet. Både visionen och målen utvärderas och följs upp. Samma gäller min träning! Det hjälper mig att hålla motivationen hög och framför allt kunna ”belöna” mig själv på olika sätt. Jag följer alltid upp mina mål för då ser jag tydliga resultat utifrån min målsättning.

År 2008, då yogan verkligen funnit mitt hjärta och jag var efter 4 års studier och ett taskigt förhållande, 15 kilo tyngre än idag, uttalade jag en vision; ”Träningen skulle bli en livsstil”.  Det skulle vara enkelt och självklart att ta träningsväskan för att ta mig ner i träningslokalen. Eftersom en vision inte behöver vara tydlig så observera att jag inte är tydlig med vilken typ av träning jag ska utöva och att jag inte heller nämner något om min kost eller viktminskning. Det innebär att min vision alltid tillåter mig att träna vad jag vill och att äta vad som helst! Ingen våg och ingen tidsaspekt! På så sätt inte heller något dåligt samvete utan bara med en enda uttalad vision: att träna regelbundet! Helt underbart!
När jag väl hade uttalat min vision så var det enkelt att sätt ett mål. Målet var att kunna göra Astavakrasana eller på engelska, Eight-Angle Pose. Då ett mål måste vara tydligt, realistiskt och mätbart var det ett perfekt mål. Det kunde inte bli tydligare. Jag skulle lyfta min egen kropp och skicka ut benen rakt ut antingen till höger eller vänster. Helst i ett hyfsat horisontalt läge! Jag kommer så väl ihåg när jag 2008 hemma i mitt kök, pekade på en bild som jag satt upp på mitt köksskåp, och sa med ett barns övertygelse till min väninna, ”Det här är mitt mål”. På bilden var det en fantastisk vältränad kvinna som gjorde just positionen, Astavakrasana.
Jag förstår idag min väninnas förtvivlande ögon, då hon verkligen ifrågasatte min verklighetsuppfattning. Hon betvivlade att det var ett mål som var realistiskt för mig. Jag förstår idag hennes tvivel! För mitt privatliv var mitt i ett kaos, jag visste att jag inte skulle få förlängning på mitt projektarbete på Ikea IT, jag var 15 kilo tyngre och vig som ett kassaskåp och mitt i allt detta var jag mitt i min masterutbildning.  Idag skrattar både jag och min väninna åt det ögonblicket och båda förundras över att jag verkligen uppnått mitt mål! Inte en enda gång tvivlade jag på att jag skulle klara det. Ja, det har verkligen varit som ett barns övertygelse. Vägen har varit lång och långt ifrån enkel. Kanske är det min egen tränings- och livsresa som genomsyrar min ödmjukhet till andras liv och träning!
Träningen är idag för mig en livsstil och jag har med råge nått mitt mål. I min utvärdering kan jag se att jag har total förändrat min kost, nått så mycket andra mål på vägen och framförallt har jag träffat massor av underbara människor, öppnat många nya dörrar och stängt många gamla. Samtidigt har jag otroligt roligt och grädden på moset är att jag har en starkt och hälsosam kropp. Det i sig kunde varit en vision! Idag har jag även förtydligat mina mål då det gäller både privat och arbetsliv. Och nu är det snart dags att hitta en ny vision och nya mål i min träning. Allt för att behålla min passion och kraft för både livet och träningen!
Idag frågar min väninna mig ofta om råd. Det kan vara något inom arbete eller om träning, ibland vill hon att jag ska säga vad hon ska göra men hon vet alltid svaret ”Vad är ditt mål?” och ”Vad vill du åstadkomma?”. För kom ihåg att det är dina mål ingen annans och det är bara ditt inre driv som säger om ditt mål är realistisk eller inte.
Lycka till med din träning!
Hoppas vi ses på mattan
Namasté
/Laila

Instanbul 3 mars, 2013.
Jag hör mina egna tankar. Tankarna och det min kropp gör hänger inte ihop. Mina tankar säger ”du klarar inte en enda kick-up till” samtidigt känner jag hur jag böjer på mitt högra ben och sträcker lite extra på mitt redan raka vänstra ben, blir ännu starkare och bestämdare i armarna och kickar upp för tredje och sista gången och till min förvåning gör min kropp bättre ifrån sig än vad jag, eller snarare min hjärna, förväntade sig.
Chris röst är intensiv och det är tydligt att han tagit oss till det som han kallar ”klassens peak” och att den peaken lider mot sitt slut. Jag hör honom säga ”come on guys, you can do it” ”one more time guys” ”I know your feeling but you can do it”. Jag känner igen min egen intensiva röst när jag guider er i mina klasser. Hans intensiva röst är betydelsefull. Vi gör vår sista kick-up för handstående som är en sista position av en serie som tagit oss dit där våra muskler säger ifrån.
Chris vet om det! Hans närvaro i rummet är så uppenbar. Hans närvaro i klassen gör att det inte märks att vi är ett 30 tal elever. Tvärtom, skapar hans totala närvaro, en härlig gruppdynamik och en känsla av att vilja, att kunna och att göra mer än vad din hjärna trodde var möjligt. Det är en trygg känsla.
Efter peaken blir hans röst lugn och bara genom rösten vet vi att han tar oss in i en lugn position. Men ingen position där vi har möjlighet att slappna av. Han säger att han vill utnyttja den energin som vi precis byggt upp genom att ta oss djupare in en position som är intensiv men avslappnande. Jag ligger med huvudet ner i mattan och känner hur höfterna ”bränner”. Ännu en gång är jag förvånad över att jag tillåter min hjärna påverka mig i dessa situationer. Jag ler åt mig själv och tänker att om jag sparat på min energi och istället trott och litat på min kropp att kicka upp en tredje och sista gång, hur bra hade då inte den sista kick-upen blivit? Jag tänker nästa gång, nästa gång ska jag låta min kropp bestämma och inte min manipulativa lilla hjärna ta över.
Mina tre första dagar av Teacher Training är till enda. Tre dagar som är fylld med en mängd teori varvat med intensiv träning. Allt för att vi ska förstå hur vi bör bygga upp en klass. Jag är just nu väldigt glad över att jag missförstått upplägget. Jag trodde att det var nio intensiva kursdagar vilket visar sig egentligen vara tre intensiva dagar, fyra dagar vila eller jobb, beroende på olika omständigheter, för att åter köra tre intensiva dagar av utbildning. I mitt fall, så föll sig omständigheterna sig så bra att jag kan vila dessa fyra dagar. Jag bor hos en fantastisk kvinna, som är precis lika mycket yoganörd som jag, så mina fyra kurslediga dagar blir en kombination av att träna yoga på andra ställen i Instanbul, lite sightseeing, gå på Turkiska Hamam och den tid som blir över kan jag bara vila och slappa. Kan inte bli bättre!  Allt för att samla ny energi till klasserna där hemma på Shala Hala.
Nu är min kropp trött men min hjärna säger att den vill skriva mer om ”måsar”, ”peakar”, ”sekvenser”, ”intensiv och givande utbildning” ”ledarskap” ”gruppdynamik” med mera med mera. Men det är en tidig klass i morgon och jag vet att min kropp säger det rätta. För min manipulativa hjärna är inte att lita på. Det vet jag eftersom jag faktiskt gjorde en jäkla bra kick-up där i slutet på dagens sista klass:)
Fortsättning följer.
Ses på mattan
Namasté
/Laila

Instanbul 4 mars 2013
Vi har alla en Jonathan inom oss
För många år sedan fick jag en bok, av en mycket nära vän, som tyckte att just den boken var skriven ”till mig”. Titelns namn var ”Jonathan Livington Seagull” eller som den heter på svenska ”Måsen”.
Boken handlar om en fiskmås och hans sökande efter sina gränser och det absoluta. Jonathan, som fiskmåsen heter, vill mer än att fånga fisk hela dagarna. Han vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga. I hans strävan drar han sig undan sina artfränder, för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser.  För att enkelt beskriva boken så handlar den om självförverkligande och tacklandet av mänskliga utmaningar och mänsklig potential.
Jag minns att jag älskade boken från första stund för att jag kände en samhörighet med Jonathan.  Jag har burit budskapet med mig under alla dessa år, ända fram till i dag och kommer att fortsätta göra så. Jonathan, finns i mitt huvud, här och nu, när jag sitter på en matta, i en vacker yogastudio på en yogautbildning, full av en massa ”Jonathar” mitt i Istanbul, och framför mig står en ”Jonathan” som behärskar ”flygtekniken” till fullo. Inte bara fysiskt på mattan utan även pedagogiskt. Han är onekligen en av de bästa lärare jag någonsin haft. Hans förmåga att skapa självförtroende i gruppen är fascinerande samtidigt som han tillåter oss att utvecklas till självsäkra individuella instruktörer. Stundvis är jag nog mer imponerad av hans brinnande intresse, att själv förstå för att kunna förmedla. Hur han bryter ner en klass för att visa hur han tänkt när han byggt upp den. Hur han bryter ner en position för att visa hur han bygger upp den igen. Han ger oss olika lätthanterliga begrepp som jag snabbt förstår och kan applicera inom mina referensramar direkt. Han använder olika symbolik (framför allt symfoniorkestrar) för att vi ska förstå vad han menar. Jag ser mig om i klassen och nej, det är inte bara jag som känner så här. Han får verkligen alla att förstå samtidigt som han ger oss friheten att tolka själva. Korrigerar han oss verbalt eller fysiskt, på mattan eller när vi utövar en ”lektion” så gör han det utan att få oss ur balans utan att ta oss ur vårt flow. Nu låter det kanske som om Chris Chavez är världens ”softaste” men det är han verkligen inte. Han använder sin kropp och sin röst med den intensitet som stunden kräver, och som gör att han är lätt att ”läsa”.  Hela han inger både respekt och tillit. Och rätt som det är kan det komma en kudde farandes genom rummet och samtidigt en frän kommentar om att det snackas lite för mycket i ”det hörnet” där nere. Han kan också helt plötsligt säga mitt i en klass när vi är som mest utmattade ”go for it…see you on the other side”. Helt galen kommentar om man tänker efter. Men som alltid ger hans kommentarer en härlig dynamik och passion in i klassen. Han skapar en gruppdynamik som ger kraft och styrka.
Jag har alltid varit intresserad av ledarskap. Eller snarare konsten att leda andra människor. När jag funderar på varifrån min passion för ledarskap, kommer ifrån så kan jag inte svara på det. Jag vet det lika lite som Jonathan vet varför han vill lära sig konsten att flyga.  Det enda jag vet, är att alla ledarskapsutbildningar jag gått (det är några riktigt tungviktare, kan jag lova) handlar om två saker: att lära känna sig själv och interaktionen mellan människor. Och denna Yogautbildning är inget undantag!
Jag har under min yogautbildning lärt mig enormt mycket om mig själv. Jag kan inte säga att det alltid har varit en enkel resa, snarare tvärtom. Ibland har jag inte vetat om det är min kropp eller knopp som jag inte litat på. Inte heller denna gång är ett undantag. När Chris ber oss göra drop-backs och handstand mitt i rummet så är jag på väg att freaka ut totalt. Men jag gör det och jag gör det bra. När han ber mig svara på en fråga eller hålla en ”klass” är jag på väg att freaka ut. Men jag gör det och jag gör det bra. Så har det alltid varit men den stora skillnaden nu, är inte bara att jag känner mig trygg och har utvecklats i min roll som ledare.  Nej, den stora skillnaden är att jag inte längre känner mig ensam. Alla de andra ”Jonatharna” i detta rum, känner eller har känt samma sak som jag, och där finns en ödmjukhet i vår gemensamma och enskilda utveckling.
Som ni säkert förstår, så är jag på en intensiv och givande utbildning, där jag inte bara lär om mig själv utan även hur vi alla reagerar på mattan och så också i livet och att detta är en ständig process. Så jag har bestämt mig för att fortsätta som jag alltid gjort med ”Jonathanbudskapet” i mina tankar. Jag fortsätter att tänja på gränserna för jag vet att vi alla har en enorm potential att fullända konsten att ”flyga”.
Ses på mattan
Namasté
/Laila

Istanbul 9 mars – Teacher Trainingens näst sista dag
”Theme”
Innan jag åkte till Istanbul så passade jag en hund och en katt i två veckor. Hunden och katten lever normalt tillsammans, och hela set-upen frambringade, för mig, en känsla av Noaks Ark.Vilket jag måste erkänna gav en känsla av inre ro:)
Jag minns första kvällen så satt katten på min vask och tittade på mig, och på något sätt kändes det som han talade till mig. När katten förstod att han fångat min uppmärksamhet så vände han huvudet och blicken mot kranen. Min intuition, mitt barnasinne eller helt enkelt min tro till att djur faktiskt kan tala (dock inte verbalt med mänskliga ord), fick mig att gå raka vägen till kranen och sätta igång den. Varvid katten börjar lapa i sig vattnet rinnande från kranen. Till min förvåning så körde han också huvudet genom vattenstrålen några gånger, tittar upp på mig och ”säger”,  ”tack, det var schyst….jag har lite problem med att öppna kranar ” 🙂
En morgon när jag var ute på den sedvanliga, morgonrundan med både hunden och katten, så hände något som kom att påverka mig på många sätt. Katten är egentligen en van utekatt och hunden en van hund med koppel. Men i Hallavara så ändrades deras roller. På varje runda blev katten en koppelkatt och hunden blev en lös frigående, hund. Vilket jag uppfattade var en ok omfördelning för både katten och hunden. Men denna morgon så möter vi en annan hund, jag har katten i famnen och tror att det är frid och fröjd. Den andra hunden som inte tar lika mycket hänsyn till katter som ”vår” hund lägger alldeles för mycket uppmärksamhet på katten i min famn. Katten blir helt skogstokig…..han blir alltså livrädd, klöser mig och vill självklart bara springa därifrån. Kaos uppstår! När situationen väl är över så är katten fortfarande arg. Både på mig och ”vår” hund. Själv är jag helt förvirrad och är rädd att jag satt dem i en situation som förstört deras ”relation” för alltid.
Katten pinar iväg med riktning mot hemmet. Hund och jag stegar troget efter. Det är nu det märkliga händer…..mellan varven så tar sig ”vår” hund friheten att komma nära katten, varvid katten bokstavligen uttrycker sig missmod ”LÄMNA MIG I FRED”. Ni vet när en katt kutar rygg, blir dubbelt så stor, ögonen håller på att ploppa ut från huvudet och dem har ett hemskt väsande ljud, kommande ut ur deras små munnar. Hunden visar direkt respons på detta beteende, genom att inta en extra distans från katten. ”Vår” hund visar direkt en enorm respekt för kattens ”stay away” uttryck. Men efter några minuter så upprepar hunden, sitt beteende och så också katten. Det här pågår några gånger och efter kanske efter en fem sex gånger, så reagerar katten lite annorlunda. Det är helt plötsligt inte längre så stora bokstäver, på hans missmod. Han blir inte lika stor och ögonen sitter där dem sitter. Det är dock inte helt ok att hunden är så nära men det är inte alls ett lika stort problem som tidigare. Det är nu jag förstår vad hunden ”säger” och har ”sagt” hela tiden. ”Jag är din vän vad som än händer” ”Jag ger dig den tid du behöver” ”Jag är här vid din sida”. Nästa gång hunden upprepar sitt beteende, så är katten helt ok med att ”vår” hund är nära igen. Riktigt nära! Hunden puttar till och med till katten lite grann med sin nos, så som han brukar göra. Jag inser inte bara hur unik denna hund är utan också hur unik deras relation är.
Varje dag under dessa två veckor, oberoende hur länge jag varit borta, så var där en förväntansfull katt och en hund med världens bredaste leende (en viftande svans) som kom och mötte mig i dörren, när jag kom hem. Jag kom på mig själv att under dessa två veckor, log jag mer än vanligt.
Mina tankar är tillbaka i Istanbul och det är att ha tema i klassen, på Teacher Trainingen. Chris gestikulera och försöker förmedla budskapet om varför vi använder ett tema i en klass som är fysiskt krävande. Han pratar om ”inner connection wich shows outer expression of you self”. Mycket flummig information och jag kommer på mig själv med att sakna mina tempplates och mina scheman:) Jag saknar strukturen! Jag känner mig lite förvirrad även om jag inte borde. Det här är inget nytt för mig. Men vad är det som gör det så svårt att greppa. Jag borde inte känna så här, för även om jag inte har ett tema på varje klass jag har, så har jag det ändå tillräckligt mycket för att greppa grejen.Jag funderar lite till, på vad Chris menar.  Jag ifrågasätter inte vad han menar. Tvärtom. Jag har erfarit Chris, Jordans, Sieannas och många andra riktigt bra yogainstruktörers klasser, genom att själv vara på mattan. Ändå har jag svårt att förklara vad ett tema gör med oss, så jag bestämmer mig för att fråga! Chris tar frågan till sig och svarar på ett sätt där jag faktiskt förstår att frågan är en relevant fråga, för hela gruppen. För oss ”Jonathar” som sitter här är ett tema självklart av många anledningar, Vi vet att ett tema ger oss kraft och en inre förståelse, men hur ska vi kunna förklara det utan att det låter för flummigt och för att en novis ska förstå.  Med Chris förklaring blir det ännu tydligare. ”You have to teach the theme from a real place which coming from you”. Chris fortsätter ”In the first Sutra says, that during experince our life we will also experience what coming in our ways” Chris menar ”What coming in our way is our mind”. Jag tror att jag börjar förstå, för jag kan relatera till vad jag alltid brukar säga i mina egna klasser: vårt beteende på mattan tenderar att vara det samma i det riktiga livet. Chris menar också att det är viktigt att komma ihåg att vi alla har ”our own experience and we are all on differents paths but we struggling with the same thing, our mind”.  Ja,  jag tror att jag börjar förstå; med ett tema i en klass, har vi mer möjlighet att komma förbi våra tankar och relaterar till någon eller något annat. Chris avslutar med ”if you can teach a theme from your inner self, then you become a great teacher”.
Om jag nu ska ta min hund och katt erfarenhet och applicera det i ett tema här och nu utan ”practice on the mat” så skulle jag vilja påstå att om vi är helt rena utan rädsla och med gott uppsåt, så kan vi lyssna på någon utan att den verbalt talar till oss; vi kan ha förståelse för någon som visar rädsla och är aggressiv utan att ta det personligt, genom att visa stabilitet och ge utrymme; vi kan också lära oss att om det finns möjlighet att visa med ett härligt leende att vi är glada för att se någon vi tycker om, så bör vi göra det.
Ses på mattan
Namasté
/Laila

Lördagen den 22 december 2012, åkte jag till Indien och kom hem lördagen den 5 januari., 2013.
Följ mig och min resa här på min blogg, på Shala Halas hemsida.
Förord
1991 tog jag min ryggsäck på ryggen och begav mig med en enkel biljett till Singapore. Mitt mål var Australien. Jag kom inte bara till Australien, jag kom så mycket längre. Jag kom till platser som jag inte trodde fanns. Jag såg kulturer som gjorde att jag förstod min egen. Jag såg utövande av religioner som gjorde att jag ifrågasatte min egen. Jag åt mat som smakade gudomligt och jag upplevde känslor som jag inte trodde existerade i mig och min kropp. 90-talet blev ”resandes år” och då, kände jag mig bara hemma när jag var på väg någonstans och 1993 skrev jag något i min dagbok som jag tycker är passande att reflektera över inför min Indienresa.

Citat från min dagbok från augusti, 1993:
Att resa är att vilja förstå livet. Att vara resenär är at ta vara på det bästa av livet. Att upptäcka människors enkelhet, lycka och glädje, är att bli en del av verkligheten. Att resa är att ha all tid i världen. Ända tills du står hemma på hallmattan och förstår att allt har ett slut. Jag saknar att resa. Jag saknar att cykla på gatorna i Jakarta, att klappa en ko på ryggen på Bali, och känna lukten av själva livet. Jag saknar att vandra på gatorna i Kuala Lumpur och förundras över hur vackert livet kan vara. Jag saknar att ligga under bar himmel, titta på stjärnorna och höra havet slå mot stranden. Jag saknar bråket med säljarna på marknaden på Lombok, liftarna i Bandung, och den pirrande känslan av förväntan, när man går till huvudpostkontoret för att hämta ut poste restante-post. Jag saknar alla vänner jag mött och alla de jag skulle träffat om jag fortsatt resa. Världen är liten och bristen på pengar gör avståndet större.

I dag, 20 år senare, kan jag se vad jag gick miste om här hemma, för kom ihåg, när man säger ja till något säger man per automatik nej, till någonting annat. Nu säger jag ja till att resa till Indien. Det är en resa på ”bara” två veckor och den kommer inte att ”vända upp och ner på mig” som mina reser på 90-talet gjorde. Men den väcker massor av minnen! För det första är det till mitt älskade Asien som är en helt annan kultur, religion och land som jag aldrig varit i. Men det som ska bli mest spännande är att jag ska göra denna resa med som jag kallar henne, lilla ”Fia-Lotta”. Fia-Lotta är en tjej på 27 år som har yogat för och med mig här hemma på Bjäre. Hon är i samma ålder som jag var, under mina reser i Asien på 90-talet. Fia-Lotta känns som min  egen lilla underbara dotter som sedan augusti i år, varit nere på volentärjobb i Indien, och blivit, som jag kallar det, ”indoktrinerad”. Så jag kommer att ha allt förspänt:) Men framförallt så är Fia-Lotta lika mycket ”yoganörd”, som jag. Vi kommer att vakna tidigt på morgonen och gå till olika Shalas och njuta av olika typer av yoga, ett par timmar varje morgon. Vi kommer att resa lowbudget, ha ryggsäck,  bo i  hut . (Se bild).
Ja, det känns verkligen som att jag reser ”tillbaka” i tiden. Den enda skillnaden är att denna gången vet jag var jag hör hemma, har ett underbart ressällskap och har den underbara yogan att utöva varje dag.
Ses på mattan
Namasté
/Laila

Måndag 24 december 2012, Julafton.
Indien, Kerala, Kochi
Going to india to landed in India – Jag lämnar vitklädda araber för den heliga kon.
Där stod han! Med ett brett leende och en klar ärtgrön tröja med gul text ”tonight I´m single”, på bröstet. Klockan var halv fyra på morgonen och i handen höll han en skylt med stora bokstäver ”LAILA SVENSSON”. Han presenterade sig med namnet Tellmit! I tanke på att det var mitt i natten, såg han oförskämt glad och fräsch ut. ”The single man” var ditskickad av Fia Lotta, för att hämta mig. Han har förmodligen inte en aning om vad texten på hans tröja egentligen signalerar. Förutom lille Tellmit och ytterligare 700 andra väntande färgstarka indier, så var detta mitt första möte med Indien. Och att döma från Tellmits leende, hans ögon och hans ringa ålder så kunde jag vara lugn. Fia Lotta hade skickat, tryggheten själv, för att hämta mig.

Väl inne i Tellmits bil tog det en timme till det hostel Fia Lotta befann sig på och på vägen dit kunde jag konstatera att det var som att komma till Indonesien, Kambodja eller vilket annat asiatiskt land, som helst. Det är något alldeles särskilt med Asien! Dofterna av en salig blandning av rökelse, jasmin, curry, fisk, avgaser och kospill. Ljudet av myggor, tutor, bilar och brusande hav. Och den magiska känslan av att man nästan kan ta på värmen även om det är mitt i natten, förtrollar en.  Synintrycken är färgstarka med kontraster mellan flådiga bilar och riktiga skrothögar som vi hemma inte skulle kunna tänka oss att sätta oss i, även om det fanns dubbla bilbälten.  Här finns välklädda människor som går praktfullt på gatan till halvnakna människor som ligger och sover på gatorna. Intrycken är desamma var jag än kommer i Asien, men jag kommer snart att bli varse om en stor stor skillnad. Människorna!

Jag har aldrig under min tid under 90-talets resande, upplevt ett vänligare och trevligare folk som Indierna. Fiskegubbarna som satt nere vid sitt kinesiska fiskenät som bjöd in oss för att sitta och snacka lite och var verkligen inte alls intresserade av våra pengar. Dem bjöd oss på en mycket god vadi (en friterad deg med grönsaker) och även på hemmagjord stark brandy men den såg inte alls god ut, så då tackade vi vänligt men bestämt nej.

Kvinnan som jag handlade knopparna, till alla mina lådor, hos. Hon var så himla trevlig, informativ, hjälpsam samtidigt som hon lämnade oss i fred. Och det gjorde hon trots att hon såg min entusiasm över alla dessa knoppar som jag bara måste ha. Och vilken underbar förhandling vi hade. När jag prutade så slog hon knopparna emot varandra och sa ”see, very good quality, not broken”. Hon var så charmig och fin så jag var såld långt innan knopparna var det.

Rikshaw förarna (Indiens svar på Thailänska Tuk-Tuk) är ju bara som en dröm och inte en som mardröm. Honie, som körde mig och Fia Lotta till min första yogaklass i Indien, hade utan att tveka, kunnat få jobb på radiosporten i Sverige. Han refererade en massa fotbollsmatcher med Zlatan i spetsen, och när jag kunde stämma in i Zlatans fantastiska match, där han gör tre helt sagolika mål, vänder sig Honie om, och gör ”give me five” till mig och ser ut som om han är den lyckligaste människan på jorden, för att han älskar Sveriges fotbollslandslag! Väl framme vid yoga studion så följer han oss in i studion och insisterar på att få hämta oss när yogaklassen är slut och han insisterar också på att vi inte ska betala nu..utan senare…det roliga är att Honie kom aldrig tillbaka.  Men han vet var vi bor och kommer förmodligen och söker upp oss imorgon. När vi försöker ropa in en annan rikshaw förare på väg tillbaka till vårt hostel, sticker föraren ut sitt huvud ur sin lilla ”moppe” och skriker ”sorry mum, I have a mission to complete”……och i tanke på hur han var klädd var det inte svårt att förstå vad det var han skulle göra. Han var nämligen utklädd till tomte! Riktig tomte!

Angående min första yogaklass här i Indien så var jag verkligen beredd på en stor skillnad från det som jag kommer ifrån det vill säga, en yogaform som är västerländsk och amerikaniserad. Detta möte var utan tvekan, ett av de mest märkliga möten jag har haft med yogan. För när yogaläraren inte fick mig att somna tungt så fick han mig att skratta högt och när jag väl gjorde en position och yogaläraren skulle korrigera mig, så var jag inte tillräckligt uppvärmd  kombinerat med en förvirrad guidning, så att jag kunde inte göra positionen, fullt ut och vid ett av dessa tillfällen, typ direkt efter att jag vaknat, så böjer han sig ner och viskar med sin indi-engelska brytning, i mitt öra ”you are emotionally blocked….we will fix that”.  Efter det skrattade så jag kunde inte yoga mer och det var typ 30 minuter in i lektionen…lektionen varade i 3 timmar.

Ja, min första dag är till enda och jag måste säga att detta är en av de skönaste och roligaste julaftnar jag haft i mitt 47-åriga liv. Kanske för att det inte känns som julafton!
Tack Fia Lotta och Indien för en underbar dag.
Ses på mattan
Namasté
/Laila

Being in India
Fredag 28 december 2012
Indien, Östra Kerala, Thekkady – ts early and we going for a ride
Tidig morgon
Jag visste egentligen inte vad det vart vi skulle eller vad vi skull göra. Det enda jag visste var att jag hade övertalat mannen i luckan om att ordna två biljetter till jeepsafarin dagen innan. När han tar emot de 4 800 Rupia som jag sticker fram under luckan säger han ”you are very lucky”. Jag tar emot biljetterna och svarade med ett brett leende ”Im borned lucky”.

Det är fortfarande mörkt när vår chaufför tillika jeepsafariguide,  hämtar mig och Fia, utanför vårt hostel. Vi är långt in i Indiens högland, 1200 m över havet, och det kombinerat med den tidiga morgonen gör att det är kallt. När vi sätter oss i den öppna jeepen och kör i väg tar vinden tag i oss och det blir ännu kallare. Jag ångrar mig att jag inte tog mina långa byxor. Saknaden av mina riktiga skor och strumpor som ligger i ryggsäcken på hotellet nere i Kochi, gör sig påmind och jag tittar ner på mina bara ben och mina flipp-flopp och inser att det kommer att bli en frusen morgon.

Det är bara jag och Fia i jeepen, vilket förvånar mig. Ska det verkligen bara vara jag och Fia? Fia och jag har arrangerat hela den här tvådagars trippen själva. Vi lämnade trygga Kochi, hyrde en chaufför och tog oss hela den fyra timmars bilfärden in i landet för att göra jeepsafari och djungeltrekking. Det visar sig att jeepen är ”vår”. Det är verkligen bara jag och Fia som ska ha denna jeep för oss själva. Det känns så lyxigt! Ännu lyxigare blir det när chauffören, vid namn Thomas, stannar utanför en ”lokal take away coffe/tea place” och hämtar två helt underbara glas, av något som skulle föreställa te. Jag har redan efter första dagen lagt all rädsla att bli magsjuk åt sidan. Det funkar inte! Jag bara måste ha dessa smaker i munnen. Sen har jag har min egen lilla teori om vad som bör och inte bör ätas. (Ska se om det håller hela vägen fram på denna resa! )Innehållet i glaset som jag håller i min hand, skulle jag beskriva som skummad varm mjölk med färsk kardemumma. En av de underbaraste smakerna jag känt! Som kom precis i rätt tid då den stillade min bitande hunger, den gjorde mig varm i hela kroppen och åter igen påminde den mig om Asiens förmåga att leverera smaker. Äkta, tveklöst rena smaker!

I detta naturreservat finns där omkring ett 50-tal svartbjörnar, 40-tal tigrar, 10-tal svarta pantrar, 100-tal elefanter, bisonoxar och buffalos och mer därtill. Vi var så exalterade och förväntansfulla, skulle vi få se något av detta i dag? Solen var på väg att gå upp och jag kände en skräckblandad förtjusning i min kropp när jag tittade över detta fantastiska landskap med vetskapen om vad där finns inuti.

När vi väl kommer in i naturreservatet visar det sig att vi är en massa olika jeepar som kör på rad. Ibland är vi flera i gruppen, ibland är vi endast några stycken. Det finns en spänning och förväntan i luften! Några passagerare stod upp med sina kameror medan några nöjde sig med att sitta ner.  Till min förvåning så ser jag att det inte finns någon chaufför i en av jeepen bakom oss. Eller? Samtidigt tittar Fia och jag på varandra och exakt samtidigt utbryter vi ett härligt skratt. Vi har ”hittat” honom. Han hänger utanför bilen. Gasar med ena foten och styr med ena handen, resten av kroppen är bokstavligen utanför bilen och huvudet och blicken kammar igenom varenda kvadratcentimeter av landskapet framför, bakom och sidan om honom. Han vill verkligen leverera en upplevelse för oss förväntande turister. När Fia och jag tittar framåt så ser vi att även vår chaufför använder sig av samma teknik. Ja, alla gör det!

Efter ungefär en 45 minuter in i djungeln står där tre jeepar tomma vid vägkanten. Vår chaufför tillika guide hoppar ur bilen och med viskande upphetsande röst säger han till oss ”quick quick come…come quick” varav både jag och Fia och alla de andra, som tydligen också blivit uppmanade att göra detsamma, hastar ner från sina jeepar och rusar efter vår guide in i djungeln. På vägen in i djungeln möter vi ett tiotal turister som hör till de tomma jeeparna vid vägkanten, och dem är helt exalterade ”we saw a hord of elephants…big once” ….stämningen är näst intill hysterisk men samlad. Chaufförerna är också helt exalterade och jag får en känsla av att detta är lika ovanligt för dem som för oss. Chaufförerna skyndar på oss att springa vidare och vår lilla grupp bara fortsätter springa tyst, men målmedvetet in djungeln. De fyra guiderna som är med oss styr upp gruppen under tystnad. Dem pratar tyst nästintill ohörbart med varandra, en går före och en annan pekar framåt. Stämningen är hög och vi kan bokstavligen känna på doften av elefant. Jag tittar neråt och står sidan om en färsk elefant bajs, vilket förklarar lite mer varför doften av elefant, var så nära. Jag blir snabbt avbruten i min egen ironi när en av guiderna vinkar febrilt med handen. Hela gruppen skyndar vidare! Jag blir nu varse om att jag är så exalterad av hela händelsen så att min kropp reagerar med att mina ben känns svaga och mitt hjärta slår hårdare och snabbare. Känslan är obeskrivlig! Sen tar min realistiska och logiska sida vid, och jag pratar tyst med mig själv. Eller snarare har en överläggning. ”Det här är vansinnigt! Spännande ”ja” men helt galet. Vi är ett gäng på ca 10 personer som är på väg rätt in i en hjord med vilda elefanter”. Jag hör dem! Alla vi i gruppen, hör dem! Jag uppskattar att elefanterna är max 20 meter ifrån oss, förhoppningsvis framför oss, och förhoppningsvis på väg i samma riktning som oss. Det vill säga framåt! För inte vill jag stå öga mot öga med ett gäng vilda elefanter. Jag vill inte ens möta en! Eller vill jag det? Jag springer ju lika exalterat mot dem som alla de andra i gruppen. Här slutar min överläggning med mig själv!

Allting går väldigt snabbt, då en av de engelska tjejerna, Murella, kommer mot mig och jag observerar att hennes kamera är borta. Hon pekar framåt och säger att hon just sett en stor, och så visar hon med sina armar, som tydligen inte räcker till, och betonar, uppretad elefanthona, med sin lilla elefantunge. Jag förstod inte riktigt vad det var som skrämde henne att vända om men istället frågar jag var hennes kamera är? Hon svarar leende att guiden har den och fortsätter raskt mot jeeparna. Jag ger henne ett leende och fortsätter tveksamt framåt. Fortfarande på skakiga ben och ett hårt bultande hjärta. Jag borde också vända om. Fia var flera meter före mig. Jag kunde både se och känna hennes exaltering av hela situationen. Efter ytterligare några meter in i djungeln,  så kommer även Daisly mot oss. Jag har nog aldrig sett så stora ögon i hela mitt liv, efter henne kommer den lilla polska tjejen med minst lika stora ögon, och efter henne kommer guiden, med ett av de största leende jag sett med Murellas kamera i handen ”I got it” ”I got it”, säger han viskande. Men han har oroväckande bråttom tillbaka där vi just kom från. Våra guider vinkar oss längre in i djungeln men nu har jag bestämt mig. Jag vänder om! Jag tänker inte bli nertrampad av en ilsken elefanthona och jag tänker inte se någon annan bli det heller. Någonstans inom mig blir jag lite besviken på mig själv men märker att även guiderna tvekar och vill vända tillbaka gruppen. Det var ju skönt tänkte jag!  Vi stannar upp efter att vi gått tillbaka några meter och konstaterar att vårt attraktionsmål dragit sig ner mot floden, och ner i den djupa dalen. Vi hör dem! Vi hör hur dem knäcker bambuträd under sina fötter och vi hör hur de kastar sig ner i floden för att ta sig kanske, dagens första dopp. Där, till min stora förvåning ser jag några galningar till turister och några av guiderna, som börja stega ner mot dalen och till min stora förskräckelse, så är Fia en av dem. Vad ska jag göra? Jag är ju inte hennes mamma på riktigt och tösabiten är ju 27 år. Jag kan ju inte ta ifrån henne detta häftiga äventyr som kanske skulle innebära både hennes död skändning. Istället väljer jag att stå still och se hur långt hon tänker gå ner i dalen. Till min glädje får Thomas vår guide och jag ögontakt, jag pekar menande mot Fia och till min glädje ropar Thomas ”Fia, it´s to far”. Lilla Fia inser sig besegrad och vänder om. Fem minuter senare är vi tillbaka till våra älskar jeepar. Helt tagna av vad vi just varit med om. Det kändes ju faktiskt som om vi alla fått äran att se dessa elefanter. Men i slutändan var det ju bara några få förunnat. Vi andra hade bara känt doften av dem!

Eftermiddag
Efter en fantastisk lunch serverad av en liten söt färgstark och utsmyckad gumma, blir vi indelade i olika grupper med varsin tillhörande guide. Två och två eller fyra och fyra.
Till min och Fias glädje kommer vi i samma grupp som de två engelska tjejerna, Daisly och Murella.
Oddsen att få se vilda djur kändes högre med dessa två och sen var dem ju jäkligt trevliga och roliga, också. Eftermiddagen skulle ägnas till en tretimmars lång trekking, genom andra sidan av djungeln. Återigen tittar jag ner på mina flipp-flopp och mina bara ben. Denna gång tänker jag inte att det kommer bli kallt utan inser att jag är bar, för bar för att gå i djungeln full med blodsugande iglar, vassa blad och taggar. Mycket riktigt så visar det sig att de förstnämnda gillar insidan av mina lår, väldigt mycket. Det var bara att bita ihop! Att bryta ihop var inte så lämpligt mitt i djungeln med en guide som hela tiden ser ut som han både ser och hör något mer exotiskt djur än blodiglarna på mina lår. Jag försöker skingra mina tankar vilket är svårt i tanke på att två minuter tidigare så har jag hysteriskt dragit ner byxorna och med ett barns övertygelse, viskat med en bestämd min till Fia ”ta bort den, NU”. Fia insåg allvaret och gör det hon blivit beordrad. Efteråt tycker hon att jag kunde varit lite coolare, så att hon kunde fotograferat eländet. Jag tänker i mitt stilla sinne att det får vi diskutera vidare när vi kommit till ett säkert ställe, typ, hemma på Shala Hala i Hallavara. När jag känner mig något så när ren från blodiglarna så riktar jag min uppmärksamhet till de något större djuren. Jag börjar seriöst fundera på vad som egentligen skulle hända om vi helt plötsligt möter ett gäng vilda elefanter här på stigen eller i värsta fall en tiger. Jag menar det är ju inte Disneys djungelbok vi befinner oss i. Jag fortsätter fundera under tystnad och lugnar mig med att guiden säkert har något vapen för att kunna skrämma eventuella, djur som korsar våg väg. Efter en stund inleder jag min frågestund till gudien, med frågan ”är du tränad att möta tigrar” varav han svarar lugnande ”ja”. Ok, ”check”, tänker jag på den frågan. ”Men vad händer om vi verkligen möter en tiger” är min andra fråga. Han svarar inte utan tittar lite frågande på mig vilket gör att jag svarar skämtsamt på min egen fråga ”är det kiss and goodbye, då?”. Guiden tittar på mig och nickar ”ja” på indiska. Vilket innebär att dem gungar huvudet lite till höger och lite till vänster. Det ser väldigt mycket ut som vårt ”nej-nickande”. För en hundradelsekund var jag lättad. Men inser väldigt snabbt att han svarat ”ja, det är kiss and goodbye, om vi verkligen möter en tiger”. Nu var det verkligen läge för fråga nummer tre ”men har du inget vapen?” ”nej” svarar han utan att ens blinka. Istället fyller han i ”jag är egentligen mer rädd för att vi ska möta en svartbjörn, därför har jag alltid med mig en tändstickask”. Varav han lyfter upp en liten tändsticksask, som ser ut som den är tagen från smurfarnas minland. Jag tänker att han måste skämta. Som tur var så behövde han inte använda tändsticksasken. Vi kom hem och var mer än nöjda med detta fantastiska äventyr, trots, eller tack vare, att vi inte mötte några djur.
Ses i Goa nästa gång.
Namasté
/Laila

Måndag 31 december 2012
Indien, södra Goa
Shop till you drop
Jag tittar upp i taket och ser det rosa myggnätet och tittar lite närmare konstruktionen. Det är sytt på ett sätt så att det ska fungera som ett draperi. Så om jag drar i snöret uppe i mitten av nätet, så lyft liksom sidorna upp hela vägen. Jag ler åt tanken! Här går ridån upp och här går ridån ner! Smart tänker jag! Men ändå inte! Jo, om sängen hade stått mitt i rummet och inte upptryckt intill en vägg. För var gång du drar upp ridån så ”släpper” den från väggen och myggen kan komma in. Det innebär att när ridån ska hissas ner igen så måste man trycka in det mellan sängen och väggen. Vi har ännu inte dragit upp vår ridå, Fia och jag! Jag tror vi båda har insett detta faktum av ”krångel” det innebär.

Jag vänder mig om i vår måttligt breda dubbelsäng och Fia sover fortfarande. Jag kryper ut ur myggnätet och letar fram min klocka. Jag får titta flera gånger. Sen väcker jag Fia med frågan ”när börjar yogan?”. Hon svarar sömnigt, med huvudet vänt mot väggen ”åtta”.  Jag tittar igen på klockan och svarar med ett leende ”klockan är fem över åtta”. Nu vaknar Fia på riktigt. Vi har gått upp i ottan varje morgon sedan jag kom till Indien. Fia har gjort det sedan hon kom hit i juli. Hon har ju haft ett arbete att sköta. Ett arbete med barn och hästar. Vilken upplevelse hon har berikat sitt liv med. Jag är glad för hennes skull. Jag är också glad att vi båda är totalt överens om att det inte blir någon Yoga nu på morgonen. Vi är också överens om att tidsskillnaden kommit i kapp mig och att vi både behöver ”holiday”. En slappe dag! En chillar dag, med andra ord!

Jag tar min bok och går ut och sätter mig på vår lilla veranda till vår lilla ”hut”. Jag kan inte riktigt smälta att vi betalar 2 500 Rupia (ca 300 Skr) per natt för denna lilla rivningskåk. Fast det har ju ett fantastiska charmiga läge ända nere vid stranden! Vi hade kunnat få havsutsikt för ett pris av 3 500 Rupia. Nu var det inte priset som avgjorde vårt val. Det var värmen! Både Fia och jag insåg snabbt att den ”powerfan” som ägaren så varmt sålde in, inte under några omständigheter, kunde hålla både mig och Fia, tillräckligt svala. Så det fick bli ”huten” som hade lite mer skugga. Sen var det kanske färgen. Vår hut är verkligen ROSA! Allt är rosa till och med badrummet. Jag ler och lutar mig bak i stolen som står mot den rosa väggen och börjar läsa resans bok, nummer två. Det är så enkelt att läsa när man är på resa. På flygplatsen, på flygresan, när man väntar eller när man trängtar. Vilket det sistnämnda verkligen gör men det är inget som vi ska prata om här. Kommer inte heller att nämna bokens titel för då förstår nog varenda kvinna vad jag pratar om. Jag läser vidare. Jag hinner med flera kapitel medan Fia tvättar för hand. Själv tänker jag bara använda tvättservice. Fia, har verkligen blivit indoktrinerad. Hon är numera halvt indier. Jag ler av tanken och känner igen mig själv för 20 år sedan. Jag var mer indones än indoneserna själva.

Jag sitter och funderar nöjt på gårdagens shopping. Gud, vad jag handlade! Här är så mycket som jag vill ha. Men där var speciellt en sak som jag så gärna har önskat mig. Det var ett speciellt yoga halsband, ett malas, som det kallas. Jag hittade en ”juvel/smyckebutik” med en gammal farbror och hans fru. Jag informerade honom om att jag letande efter en berlock med den hinduiska Gudinnan, Lakshmi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Lakshmi )

Jag bestämmer mig efter mycket övervägande, för den blå Lapis stenen, helt ovetande vad den står för ( http://paranormal.se/topic/lapis_lazuli.html ) Jag låter också den gamle mannen bestämma vilken färg på tråden och vilket sätt han ska knyta halsbandets ”locker”. Han väljer en vinröd tråd och ett tibetanskt original hantverk. Jag var så fantastiska nöjd och glad. Halsbandet blev så fint! Precis så som jag ville ha det och att det tillverkades av just den här gamla mannen kändes så rätt. Nu är jag ägare till ett väldigt personligt och passande halsband. Ett Lakshmi halsband!

Nu stannade inte min (vår) shopping endast vid ett halsband. Jag bokstavligen shoppade till I drop i går kväll. Nu med närmare eftertanke vad det nog det som var den mest bidragande orsaken till att jag sov till åtta denna morgon. Jag lägger ifrån mig boken och gör mig färdig för att gå ner för att avnjuta frukost och en dag på stranden. Självklart tar jag boken som får mig att trängta efter något alldeles speciellt. I dag är det en chillar dag!

Yoga i Indien
Vi har yogat varje dag sedan jag kom till Indien, utom dagen då vi åkte upp i bergen, och denna chillar dag, kommer inte att bli något undantag.

Mr Psykopat
Första yogan var nere i Kerala, hos indiern som informerade mig om att jag har emotionella problem, och som fick mig både att skratta och sova, om vart annat. När jag tänker på att det var min första yoga upplevelse här i Indien så kan jag inte låta bli att le. Jag upplevde honom till min förvåning, att han var mästrande och riktigt fanatisk. Enligt Fia Lotta, så hade han ett psykopatiskt beteende där leende och kroppsspråk inte hängde ihop. Nu i efterhand, kan jag inte annat än kan hålla med.
Hans studio låg långt in i en liten gränd och hade en opassande och trasig plastmatta på golvet som han hade lappat ihop med en ännu mindre mönsterpassande platsmatta, lite varstans på golvet. Yogamattornas senaste tvätt, ska vi överhuvudtaget inte prata om. Vi gick bara dit en gång!

Mr Practice
Yogaupplevelse nummer två var på ovanvåningen på ett hotell. Härlig utsikt och betydligt fräschare än hon Mr Psykopat. Den indiska yogaläraren nummer två hade också en mästrande tendens. Där fanns inte utrymme till något annat än ”practice”, vilket han upprepade till oss flera gånger. Jag började förstå sammanhanget av Sivananda Hata Yogan, här i Indien. Solhälsningen är annorlunda än hemma, och det visar sig att man håller sig strikt till vissa positioner, och bryr sig inte om att preparera (förbereda) för någon avancerad pose. Det ska bara göras. Huvudstående, skulderstående, plogen, fisken, sittande framåtböjning, kobran är några av de positionerna som man gör precis i den ordningen som skrivs här. Vilket kanske inte passar min kropp så bra. Men man säger inte emot en mästare! Just do your practice!
Mr Practice var duktig och andra gången vi kom var han mycket trevligare, på något sätt. Tredje gången var han faktiskt, riktigt charmig. Funderar på vad som hänt om vi dykt upp en fjärde gång:)

Jag vet inte om det är typiskt för indiska yogalärare, men min andra yogaupplevelse innehöll också lite ”tokroliga” personliga kommentarer. Mr Practice, sa fyra saker till mig under passet. Dessa kommentarer kommer helt appropå och helt utan någon direkt förklaring.

Kommentar nummer ett:
”Your body is blessed for scorpion”
Detta säger han under tiden jag gör huvudstående. Jag står där rakt upp och ner och försöker fokusera på balans. Jag vet inte hur eller vad som hände men helt plötsligt är jag inne i skorpionen. Helt utan förbehållning!

Kommentar nummer två:
”I approciate you”
Jaha, tänkte jag det var ju trevligt! Och varför då tänkte jag fråga. Jag gör ju bara vad du säger till mig. Men jag valde att bara lyssna. Det är därför jag är här. Bara få vara, bara få vara jag, bara få lyssna in och träna själv. Få nya intryck som inte måste analyseras utan bara få landa i mig. I tanke på hans mästrande sätt och hans reaktion, kändes som jag gjorde rätt i att bara lyssna.

Kommentar nummer tre:
”How old are you”
Jag vet inte vad som flög i mig men jag hade inga problem med att snabbt svara ”48”, för att i samma sekund komma på mig själv att ligga två månader framåt. Jaha, tänkte, det var väldigt vad jag har blivit ”easy going”, med min ålder. Jag som trodde att jag hade ”some issues about that”. Men nu kan jag ju i alla fall stryka det från listan av ”emotionella problem”. Jag ler åt både Mr Practice och Mr Psykopats kommentarer,  och fortsätter yoga.

Kommentar nummer fyra:
”You have a greatfull heart, no one thank me like you do”
Jaha, tänker jag igen, vad kan eller bör jag svara på den. Jag tackade så klart igen och kommer på mig själv med att vara nöjd med, att allting behöver ingen förklaring. Jag är glad att min andra yogaerfarenhet gav mig lite annat att tänka på än bara ”practice” även om det var det han mässade om. Jag ler åt det dubbla budskapet och fortsätter min practice.

Mr Young Boy
Yogaupplevese nummer tre, var här i Goa. Första dagen vi kom hit passerade vi på väg till vår lilla hut, en by som bestod av en massa små hyddor med stampat jordgolv, och vips, mitt i detta virrvarr av hundar, grisar, barn och jordsopande kvinnor, så uppenbarade sig en yogastudio. Utifrån ett västerländskt sätt att se på det är väl lite överdrivet att kalla det yogastudio . Men det var verkligen en yogastudio! Femton minuter efter vi ”checkat in” i vårt lilla rosa palats på Goa beach, var vi mitt i denna by och mitt i denna yogastudio. Den indiska instruktören var väldigt ung. Han var kanske omkring 20 år, men otroligt vig och duktig. Han var också lika oskyldig som han var ung. Denna lilla yogastudio hade nämligen inga ”dörrar” så byns alla invånare stod helt plötsligt, under passet, i dörröppningen och kollade in 5 stycken galna västerlänningar, som gjorde sin yogapractice . Utanför myggnätet som agerade vägg, sprang grisarna huller och buller, barnen stack in sin lilla näsa i myggnätet, och när någon stått för länge vid dörröppningen och till och med hoppat ner i ett par 47:or i skor (som tillhörde en tysk yogande turist) gick Mr Young Boy, fram och tog det lilla barnet lätt i armen och visade vilket håll hon eller han, skulle gå på. Vilket var raka motsatsen till inåt vår yoga practice. Han var så söt Mr Young Boy. Han var duktig trots hans ungdom! Anledningen till att han bara fick vårt förtroende en gång, var för det första för att vi försov oss denna morgon, men framför allt för att golvet och mattorna var så skitiga så det var snudd på ohälsosamt att yoga där. Men jag kan inte annat än att le när jag tänker på det. För under hela yogaklassen hade jag ett leende på läpparna. Mina tankar var hela tiden på grisarna och det små barnen som riktade sin nyfikenhet på oss. De tankar jag hade fick mig att le! Le, för att jag verkligen kände, att just här levde jag med och i yogan….. och grisarna:)

Miss European
Yogaupplevelse nummer fyra kändes som att vara hemma. Inte några större utmaningar mer än practise. Och jag lovar det är utmaning nog, ibland. Yogastudion är superfräscht inredd och väggarna är återigen ett myggnät, men här har det kostat på snygga draperier som hänger fritt ända ner på golvet. Draperierna rör sig i vinden och det är verkligen en njutning att vara här. Nicki, den kvinnliga yogainstruktören, är en tjej från England som precis avslutat sin 200 timmars lärare yogautbildning, här i Indien. Hon är bra! Cool inställning både till sig själv, yoga och oss elever. Både jag och Fia Lotta gillar henne. Som det känns nu så stannar vi och gör vår sista dagars yoga här. Fortsätter att yoga två gånger om dagen, med Miss European.  Men vem vet, hennes indiska mästare som är uppe i bergen och mediterar, hinner kanske hem innan det är dags för oss att ge oss av, då blir det ytterligare en upplevelse. En indisk sådan!

Jag önskar alla er läsare som följer min blogg ett härligt slut på 2012 och en underbar start på 2013.  Det ska Fia Lotta och jag ha här på Goa Beach i vårt lilla rosa slott.
Ses på mattan
Namasté
/Laila

Fredag  4 januari 2013
Indien, södra Goa
New Years Eve
Sanden är fortfarande varm efter den varma dagen, Fia och jag går barfota och strosar längst med stranden. Vi är både mer än nöjda med vår enkla men goda nyårssupé, och jag bokstavligen gräver ner tårna i den sammetslena sanden. En sammetslen strand som är full av allt man kan tänka sig, stolar, bord, fiskebåtar, kanoter, hemmagjorda stora grillar, lokala indier, arbetande indier, fiskare, turistande indier, västerländska turister, gamla som unga, leksna hundar och, inte att förglömma, den slöa envisa, heliga kon. Allt i ett härligt färgsprakande inferno. Det är verkligen en härlig rofylld och avslappnad stämning! En stämning som jag inte kan erinra mig om att jag har upplevt någon annanstans i världen.  Alla är lugna men upprymda av någon typ av glädje och ett idel leende. Förutom månen som lyser upp stranden som en enda stor lampa har varenda restaurang de mest färgsprakande lamporna, man kan tänka sig. Här råder ingen jantelag om att allt ska vara lagom. Här är allt, helt enkelt, för mycket. Det är rött, gult. rosa, blått och ännu mer rosa och ännu mer gult. Där är ingen annanstans jag vill vara just nu, förutom här! Här på stranden i Goa.

Mina tankar går tillbaka ett år, då jag valde att fira nyår ensam hemma med min vovve (fullt medveten om att det var den sista med denna pälsbeklädda bästa vän) med en bra film med täcket tryckt omkring mig i soffan. Jag minns att jag tyckte det var varmt, gott och billigt. Jag minns också mina nyårslöften! Jag kan ju inte erkänna och blotta alla mina nyårslöften här, men några av den var att utveckla min yoga med några specifika positioner, åka till Soca Valley i Slovenien och paddla forskajak, låta min underbara vovve somna in (med insikten att det var det enda rätta), och att bli lite mer social. Jag ler, för mig själv, åt det sistnämnda löftet! Det låter ju onekligen lite konstigt. Mer social! Vad jag menar är att när jag jobbar både som träningsinstruktör och som frisör, är jag väldigt social, när jag sen kommer hem, till mitt hem, så orkar jag inget mer än chatta med folk på nätet. Orkar liksom inte höra min egen röst. Det är det som jag vill ändra på! Jag måste ta mig ur min ”lilla stuga” i Hallavara, och umgås med folk. Umgås bara som jag, Laila, och inget annat. Jag ler åt det hela, och inser att ibland kan det vara svårt att ”ta av sig” sin roll och bara vara. Jag vet inte riktigt hur det har gått med att uppfylla just det nyårslöftet, med att bara vara jag, men de andra nyårslöftena har jag genomfört och jag känner mig riktigt nöjd. Riktigt jäkla nöjd!

Jag avbryts i mina tankar av en rejäl sprakande nyårsraket. Rakt ovanför mitt huvud breder den ut sig som en enda stor ballong eller egentligen mer som ett stort härligt transparant, paraply. Dem har i och för sig hållit på att smälla raketer lite från och till i några dagar men Fia och jag märker att intensiteten ökar nu när vi närmar oss tolvslaget. Jag ropar till Fia som gärna vill se raketerna och pekar upp mot det stora paraplyet, ”där har du en ” Fia ler ett litet roligt leende som egentligen säger typ ”och hur skulle jag kunna missa den”. Jag ler och vänder mig till henne och frågar om hon har några nyårslöften? Och det har hon! Vi fortsätter promenera och medan vi iakttar allt som händer omkring oss, så utbyter vi tankar och funderingar, på vad vi menar med nyårslöfte, och vad vi skulle kunna tänka oss att åstadkomma, under 2013. Vi sätter oss ner på en av de underbara strandrestaurangerna och Fia beställer en drink och jag tar min sedvanliga Limesoda. Raketerna yr runt öronen på oss och jag vet inte om det är min ålder eller om det verkligen börjar kännas farligt att vara för nära i denna skjutande. Men jag hinner inte tänka så mycket förrän en raket smäller så illa att den flyger i midjehöjd runt allt som finns på stranden. Nu hände inget allvarligt med det kändes tyvärr, alldeles för osäkert att sitta kvar där mitt i detta underbara inferno. Vi tog våra drinkar och gick till ett litet säkrare ställe på stranden och fortsätter iaktta detta härligt galna tillfälle.

Fia och jag har under middagen, följt alla världens tider för att se vem som redan har passerat det magiska tolvslaget. Nu är det vår tur! Klockan slår tolv och himlen fylls av ännu mer raketer, stjärnor, månar, tyglampor med stearinljus och allt lyfts upp och följer vinden ut över havet. Både Fia och jag är rörande överens om att det är tur att inte vinden går på andra hållet, in mot våra små lättantändliga, rosa paltas. Fia och jag skålar där på stranden och önskar varandra (och alla andra som passerar, inklusive kossor och hundar) ett härligt nytt år och vi skålar också för våra nyårslöften inför 2013. Jag ler för att jag kommer på mig själv med att känna att här på stranden i Goa, känns det, precis som hemma i min soffa, i ”Svedala” ett år tidigare, både varmt, gott och billigt.
Ses på mattan 2013
Namasté
/Laila

Fredag  4 januari 2013 Kuchi flygplats Indien
A day with Swami
Fia och jag skrattar så vi kiknar, där bak i bilen och även Abhi, vår chaufför, skrattar över spektaklet, som spelas upp mitt framför oss. Han är helt vitklädd, långa vida linnebyxor, en stor rymlig vit T-shirt som döljer hans stora mage, vita sandaler, vita solglasögon och en vit scooter och en, så kallad Swamifärgad sjal (typ orange), som sveper ner över hans mage tillsammans med hans långa bruna Malas halsband. Hans svarta, vågiga hår hänger ner över hela ryggen. Han sitter vant över sin scooter och dirigerar intensivt, den tillfälliga, trafikstockning som uppstått. Han viftar och slänger med armarna och hojtar till allt och alla som finns på vägen. Han dirigerar fram bilar, stoppar bilar och slänger något trevligt ord med någon förbipasserande. När jag sticker ut mitt huvud från fönstret, och viftar med min hand, och ropar ”Swami”, vänder han sig mot vår bil och ler världens vitaste och bredaste leende och svarar ”Laila”.

Vi befinner oss uppe i norra Goa och Swami känner jag från Sverige. Jag träffade honom år 2009, genom gemensamma bekanta, främst för att vi har ett gemensamt intresse, Yoga! Nu ska vi komma ihåg, att Yoga står för många saker, och jag är västerländsk och Swami är indier. Om du frågar mig så tror jag inte vi är överens på något plan om någonting. Jag ler på tanken att jag har haft världens diskussioner med denna man och jag har varit uppriktigt förbannad på honom. Det har handlat om kvinnligt och manligt och en massa andra världsliga saker i livet. Vi har dock aldrig någonsin varit oense om det fysiska utövandet, av yoga. Vilket Swami inte gör så ofta! Jag ler ännu mer åt att jag tagit mig hela vägen från södra till Norra Goa för att träffa denne härligt märkliga man. Efter att ha studerat honom här från baksätet i bilen, minns jag att han faktiskt har lärt mig en del, både tekniska saker i den fysiska yogan och om mig själv.  Att se honom i detta esse i sin egen hemmiljö, berör mig och jag kan till min glädje se en annan sida av honom där han bjuder väldigt mycket på sig själv. Vilket visar hans genuina sinne för humor.

När vi kommer in till Swamis mamma, bjudits på te och sitter ner i ”soffan” så inser jag snabbt, varför han tycker om mig och faktiskt står ut med mig och mina ”utbrott”, på honom. Jag är nämligen oerhört likt hans mamma! I alla fall i hennes sätt mot sin son. Hon avbryter honom, säger emot honom, till och med daskar till honom på armen och hon höjer rösten och är väldigt dominant. Hon håller inte med honom om någonting. Jag tänker på den gången, när jag i en diskussion, anklagar Swami för att se ner på kvinnor. Jag minns att han inte gjorde någon större grej av mitt anklagande, utan fortsatte sin envisa diskussion. Jag ler tyst för mig själv. Jag trodde hans mamma skulle vara undergiven. Nu skrattar jag högt och inser hur fel jag haft. Jag säger spontant ”nu förstår jag varför du, Swami gillar mig, jag är ju likt din mamma”. Mamma Swami skrattar instämmande och Swami håller med. Han tar tillfälligt i akt och berättar hur hon fostrat honom, breder på rejält om hur hans mamma är och har varit. Han får verkligen oss att skratta. Hans galna intensitet gör mig trött men också glad samtidigt som jag får lite dåligt samvete. Hur har jag någonsin kunnat vara arg på denne man.

Straxt utanför Swamis hus, breder sig norra Gosa stränder ut sig, kilometer efter kilometer och jag kan snabbt konstatera, att här är en helt annan stämning än nere i södra Goa. Säljare går runt och det är tjockt med solande turister. Jag är innerligt tacksam för att vi bara är här över dagen! Efter en lunch på stranden och ytterligare några andra galna Swami upptåg, som att t.ex. stanna till hos några, för mig och även för Fia, galna och förvirrade ladyboys, som Swami har fått för sig att han ska heala, åker vi vidare till en annan strand och en marknad. Vi har nämligen informerat Swami om att vi vill shoppa!

Jag var lite tveksam till denna aktivitet eftersom Swami har en benägenhet att ta andra människor, speciellt kvinnor, under sitt healande, beskydd.  Denna dag, visade sig snabbt, inte vara något undantag. Jag har dessvärre, en inbyggd stopmekanism när det gäller att någon annan ska skydda mig, så utav den anledningen kan det av erfarenhet, ibland skära sig lite mellan mig och Swami. Det kan också som en sådan dag som idag, visa sig, bli riktigt roligt och faktiskt riktigt billigt. Det spelade nämligen ingen roll vad vi ville handla, för då var han där och drog oss därifrån med orden, ”to expensive”. Vid ett tillfälle så fann jag mig snabbt i situationen, och ”spelade” med som den stackars undergivna kvinnan som, sakta men säkert, var på väg att bli av med sin egen vilja, i alla fall shoppingvilja. Jag börjar pruta på en väska som jag absolut inte planerade att köpa, säljaren börjar på ett tokhögt pris. Swami kom som en bisonoxe och drar mig därifrån, jag tittar bedjande på försäljaren, med fruktan i blicken och med en skälvande röst får jag fram (innan jag är för långt ifrån säljaren) orden ”400 rupias”. Till min förvåning nickar säljaren direkt och säger ”yes, yes 400 rupia”. Shit, tänker jag, det här var ju en av dem bästa och effektivaste prutningsstrategier, jag varit med om. Jag lät Swami dra mig ifrån varenda säljare. Strategin fungerade överallt och priserna sänktes med 50 % bara på två röda. Jag kunde inte vara nöjdare! Det visar sig att strategin inte fungerar lika bra för Fia Lotta. Jag iakttog Swami och Fia, och upptäcker att Fia glömmer den bedjande blicken och de väl valda orden ”400 rupia”. När dagen var över så visar det sig att Fia Lotta inte handlat någonting. Väl tillbaka i bilen och ytterligare en strandmåltid, vänder sig Swami om och tittar på Fia från framsätet, flyttar sedan blicken till Abhi, vår chaufför, och säger ”stop here”. Swami, ser att vi passerar en av de butikerna som Fia, trånat vid tidigare på dagen. Jag ler och tänker tyst för mig själv, ”där finns ändå ett litet shoppinghjärta i en Swami”.

Vi vinkar av Swami hemma hos sin mamma. Jag ser han står där, nu med de vita vida linnebyxorna, en stor härlig Swamifärgad lång linneklänning, sitt långa halsband och sin sjal, och påminner mer om en liten gumma.  Håret är uppsatt en i stram hästsvans. Jag ler åt hans galenskaper! Jag viftar med armen för att säga hejdå, och det sista jag säger innan vi åter, hoppar in i baksätet på Abhis bil är ”see you in Sweden and thank you for a great day”. Jag vet inte om Mr Swami hör det där sista, för jag ser bara baksidan av hans Swamifärgade rygg. Jag ler och tänker att han redan är på väg mot nya galna upptåg.

Fia och jag sitter tysta hela vägen hem till södra Goa. Vi är helt slut! Nöjda och glada att vi denna nyårsdag, åkte upp till norra Goa, men som sagt, helt slut efter en intensiv dag med Mr Swami, och rörande överens om att året har börjat riktigt bra.
Ses på mattan
Namaste
/Laila

Sista kvällen
Sista kvällen blir en lobsterkväll på vårt favoritställe, Cuba. Här har vi ätit frukost, uppkopplade, nerkopplade, solat, ätit lunch, fått massage, dragit på yogan för att åter komma tillbaks, shoppat, avspisat närmande män, pratat, skrattat åt tokroliga hundar och kor, tittat på solnedgången och nu även ätit en utsökt hummermiddag.
Det har verkligen varit en underbar semester med stort ”S”.
Ses på mattan
Namasté
/Laila

Min egen lilla personliga yogastudio, där du alltid ska känna dig välkommen, heter Shala
Hala. Shala Hala betyder ”lysande yogastudio” eller egentligen blir det tvärtom ”yogastudio lysande”, men det passar bättre ”i munnen” med Shala Hala. Hala kommer så klart från ”Hallavara” men främst från Aschtangans invokation ”…hala hala…”
Jag tycker att namnet var som klippt och skuret för detta ändamål! Eller hur?
Du är hjärtligt välkommen till min ”lysande yogastudio”.
Ses på mattan
Namansté
/Laila

Söndagen den 9 december hade jag min första yogaklass i min fina yogastudio. Elva entusiastiska avancerade yogisar, kom och gjorde denna dag möjlig för mig.
Jag känner en varm tacksamhet , det jag känner ger uttryck i en positiv känsla. Tänk att dessa elva personer, tagit sig tiden att komma hit och betalade för att komma till mig. Det är oerhört värdefullt för mig.
Jag hoppas att de vet om och förstår hur tacksam jag är. Jag gav dem alla en kram!
Tacksamhet är ett vaket sinne för framtida ynnestbevis

Jag får nypa mig själv i armen, inte så mycket för att jag öppnat en studio utan för att det känns som om det är det mest naturligaste i hela världen. Att  jag sitter här, på det underbara svarta golvet, i gamla Hallavara Lanthandel, med de gråmålade träväggarna, med hela den gamla inredningen som ger en härlig atmosfär av liv, med ett gäng härliga yogaentusister. Det är Marina, Lotta, Christel, Martin, Ulrika, Lise….ja, och några till…alla betyder något för mig. Alla är viktiga och alla dessa gör det möjligt för mig att förverkliga min dröm. Eller, var det min dröm. Visste jag detta? Ärligt, talat så vet jag inte!  Det enda jag vet är att det känns som om det är den mest naturliga saken i världen, att ha en yogastudio i Hallavara.

När jag sen läser kommentarer på facebook, efteråt så blir jag alldeles varm.

”Tack till dig!! Känner mig lugn lätt varm glad upprymd och tröööööööttt – på det sköna sättet…”
Marina

”Tack!! Jag är kär i yoga, i dig och alla som var med idag!! 

Kär i hela världen tror jag!
Ulrika

Ja, Ulrika, jag kan bara hålla med, jag är också kär i hela världen..och varje dag är min favoritdag:)

Lördagen den 15 december var det dags för ytterligare en yogaklass i Shala Hala. 

Intuition! En allt mer förbisedd förmåga hos oss alla. Intuitionen kommer från en relativt stilla plats inombords och inte som sista länken i en rad logiska eller ologiska tankar. Den kommer som från ingenstans.

Jag känner en varm tacksamhet att jag lyssnade på min intuition när jag öppnade min Shala Hala. Beslutet att öppna studion var ett beslut som inte var en sista länk av en rad tankar och funderingar. Beslutet att öppna studion, kom från ingenstans.

Einstein sa att förnuftet är en tjänare, intuitionen är en gåva men att vår kultur har gjort tjänaren till mästare och glömt gåvan.  Jag tror att när vi lever ett liv där ibland vilja och disciplinen inte längre räcker som drivkraft,  så är det viktigt att vi kommer ihåg vår gåva och har förmåga att lyssna på den.

Och ja, jag är fortfarande kär i hela världen 🙂

2013 nytt år och nya möjligheter och Shala Halas första år

Vecka 2 körde jag igång ”på riktigt”
Min Facebook den söndagen var ”Vilken dag..vilken vecka! Första veckan för Shala Hala, i Hallavara. Vilken succé! Tack, alla ni som gör detta möjligt! You are awesome! All of you..advanced, new beginner..drop in classes! Tackar ödmjukast för denna start:)

Who is awesome? You are:)

Några deltagarcitat från Facebook
”Då var det gjort… Mitt första genomförda yogapass, och till min förvåning är jag väldigt positivt överraskad!!! Jag har inte riktigt kunnat förlika med den här typen av träningsform tidigare, när jag tränar vill jag få upp ett flås, pumpen skall dunka i takt med musiken och svetten skall sprutar. Men detta var till min förvåning både jobbigt och svettigt! Laila Svensson, var som en liten ettrig terrier, med en röntgensyn för fuskande nybörjare och som genast korrigerade och hittade nya muskelgrupper som legat i träda under många långa år. Många skratt, roliga positioner och en riktigt härlig grupp med nya och gamla bekantskaper har höjt min lediga söndag till nya nivåer… I LOVE LAILA OCH YOGA!!!”
citat av Lotta Salvatore 13 januari, 2013

”Super roligt och du e så go Laila, du ger mig energi! Min kropp värker redan…. Hur känns det imorn?”
citat av Petra Bramsell 13 januari, 2013

Vecka 3 – funderar på att öppna Yoga Emergency Hotline:)
Vet att jag körde hårt med er, både på advanced och nybörjare! Keep on Yoga – You still AWESOME.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s